2017 > 07

Det tycks som om väldigt många människor har en uppfattning om att terapi är något som alla skall gå i och gärna mycket. Då jag till exempel lyssnar på Värvet med Kristoffer Triumf eller Aron Flams Dekonstruktiv kritik, hamnar framför en tv eller läser i olika trådar så slås jag av att såväl kändisar som många andra springer in och ut ur terapirummen. Det talas om att alla har ”ett bagage” eller favoritmetaforen ”alla har en ryggsäck” och dessa ryggsäckar skall man med hjälp av terapi vända ut och in på. Många vittnar om att de sprungit i såväl KBT och PDT som i psykoanalys för att hitta sig själv. De har sökt sig till alla möjlig inriktningar utan att egentligen har något tydligt problem som de önskar få hjälp med, det handlar oftare om ett flummigt och otydligt sökande. Evolutionärt kan det omöjligt vara så at vi behöver terapi för allt och mänskligheten hade dött ut för länge sedan om det krävts gruppterapi ute på savannen bara för att zebran hann undan.
 
Om någon mår dåligt skall självfallet hen få hjälp med exempelvis terapi så att vederbörande kan må och fungera bättre. En viktig del i detta är såklart då också att göra före- och eftermätningar för att se om terapin har givit önskad effekt och dysfunktionella beteenden har förändrats samt att tankar och känslor har påverkats i önskad riktning.
 
De framforskade metoderna som terapeuter, behandlare och psykologer använder är i nästan alla fall tydligt kopplade till olika diagnoser och åkommor. Så för någon som tex lider av social fobi, depression, smärta eller ätstörningar finns det massor med forskning som visar vilka som är det mest effektiva verktygen för att hjälpa dessa personer. För öppna frågeställningar som snarare handlar om vem hen är eller vilka vägar vederbörande skall ta i livet finns inga evidensbaserade metoder och här är terapi inte vägen fram.
 
Även utbildningar besmittas av denna tanke om att alla har den där eländiga ryggsäcken som skall inventeras och diskas ren med terapi. I högskoleförordningens utbildningsmål som reglerar alla ”omvårdande” yrkesutbildningar så finns målet om empati med. Tanken för att möta detta mål har inte minst inom psykologprogrammen varit att alla studenter skall behöva gå i meningslös ”egenterapi” för att på så vis bli bra psykologer. Andra utbildningar har ibland hittat bättre vägar, men inte sällan finns det även där inslag av terapi. Denna sjuka finns även hos privata uppdragsgivare som tvingar in sina kursdeltagare i terapi för att de skall få bli klara med exempelvis en GPU (grundläggande psykoterapiutbildning aka steg 1). Dylika utbildningsinsatser har ingen evidens alls utan bör genast avskaffas både inom de privata utbildningarna som vid de statliga lärosätena och ersättas med strukturerade uppgifter som har stöd i forskningen. Terapi är med detta sagt ingen lämplig utbildningsinsats och metoderna är inte framforskade för att hjälpa studenter/kursdeltagare på sin väg fram mot en examen.
 
Den vakne läsaren tänker säkert direkt men vart går då gränsen för när man skall gå i terapi och nära skall man söka hjälp. Just det kan jag såklart inte bestämma utan beslutet ligger hos den enskilde individen och mår man dåligt så skall man precis som jag skrev ovan få hjälp. Men många bör nog fundera ett eller flera varv innan hen ringer till första bästa psykolog för att hitta sig själv. Testa att tig och lid en stund då det är en del av livet att inte må toppen varje dag. Med detta sagt så hoppas jag att fler slutar gå i onödig terapi!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter