Inlärningseffekterna av läxor är långtifrån entydigt positiv och studier pekar åt lite olika håll. Vad man önskar med läxor är generaliseringseffekter av kunskaper samt att barn och ungdomar fördjupar dessa. Det är såklart ett problem att något som är så vedertaget i samhället och bland beslutsfattare inte har bättre stöd i forskningen. Men om vi ändå gör ett antagande om att läxor har en alldeles fantastisk effekt på inlärningen så vill jag ändå höja några varnande fingrar.
 
I år har arbetsmiljölagen återigen korrigeras så att arbetsgivaren tar ett ännu större ansvar för sina medarbetare. Stress och dåligt mående till följd av exempelvis dåliga organisationer samt arbetsbelastning måste hanteras så att de anställda mår bra. En bov är att vi i det moderna digitala samhället fortsätter arbeta efter ”stängning” vilket mejl, intranät och portaler gjort möjligt på ett utmärkt sätt. Vi kan ju konstatera att denna utveckling är av godo inom många organisationer eftersom vi kan jobba lite när vi vill och ta ikapp en förlorad timma ganska lätt. Problemet uppstår dock för alla de personer som inte slutar jobba och som till följd av dessa beteenden jobbar alldeles för mycket. Belastning på dessa personer är hög och många klappar ihop mentalt eller får fysiologiska problem så som dåliga värden, infarkter och stroke.
 
Så vad gör då skolan? Jo, de lär barnen att jobba efter arbetstid och lägger ett ok av stress på deras axlar. Vi lär alltså barnen precis de beteenden som vi inte önskar av dem i framtiden. Precis som med allt annat så lägger vi grunden för vuxna beteenden i unga år och med läxor har vi denna bakvända inlärning inför framtiden. Vidare så lägger samhället en enorm börda i knäet på barnen och vårdnadshavarna som redan är hårt belastade. Det hela blir dels en socioekonomisk fråga och dels en fråga om vilken utbildningsnivå som föräldrarna besitter. Läxorna renderar alltså en utslagning tidigt av vissa elever som inte får hjälp och styrning på hemmaplan.
 
Som förälder kan jag inte heller säga till mina barn att jag önskar att de inte gör sina läxor då det är stigmatiserande för dem och då får de stå med skammen inför läraren. Inte heller vill jag på något sätt skuldbelägga alla lärare som jag tycker gör ett magiskt jobb med våra små. Nej, de jag önskar putta till i sidan är de som fattar beslut avseende utformningen av skolan, dvs Sveriges politiker. Sedan är det ju upp till oss att välja de politiker som baserar sin politik på forskning.
 
Med detta sagt önskar jag följande från utbildningsdepartementet:
·      Beställ en metastudie där någon/några kartlägger inlärningseffekterna med läxor
·      Utred vidare hur läxor påverkar barn och ungdomars arbetsbelastning
·      Fatta sedan beslut avseende långtidseffekter och vilka beteenden samhället önskar att barnen skall ha med sig in i framtiden
 
För min del så anser jag (med visst forskningsstöd i ryggen) att vi skall förlänga skoltiden något och därmed kunna ta bort läxorna. Då kan barnen vara ledig, leka och ha en fritid som de är rädda och värnar om. Ty, så som läxor ser ut idag är det riktigt dålig uppfostran!

Ingen eller i alla fall väldigt få skulle gå till en kvacksalvare om man fått ett cancerbesked. Då det psykiska måendet är i gungning så är det tyvärr en del som fattar detta felbeslut och söker hjälp hos någon utan kompetens och som dessutom använder tveksamma metoder. Ännu värre blir det då en organisation är i gungning och i behov av externt stöd. Då saknas tyvärr ofta kompetensen hos beställarna och de köper det som själaren matar dem med. Detta gäller självfallet inte alla utan vissa är skickliga på att genomskåda vilka som är oseriösa samt vilka metoder som är skräp. Vidare så är det heller inte så lätt för en eller flera beställare att avgöra vilken metodik som är bättre än en annan. Värst tycker jag att det blir då skattepengar går till att bekosta dessa dyra konsulttimmar, ett privat företag får självfallet köpa dåliga tjänster om de så önskar. Sedan måste jag i ärlighetens namn också skriva att det är välidgt få metoder som ger effekter över tid och där återfallen i gamla beteenden är låga. Utfallen av insatser är dessutom ofta baserade på upplevelsen och känslan hos den enskilde snarare än beteendeförändringar och resultat.

Jag är självfallet inte så naiv att jag likställer en cancerdiagnos med de problem som kan uppstå i en organisation. Lika fullt så skall organisatoriska problem inte underskattas då de lätt leder till dåligt mående hos de personer som befolkar organisationen. Arbetsgivarna har ju från och med i år ett utökat ansvar för sina anställda och då bör de anställda också kunna förvänta sig att de konsulter som kopplas in skall tillföra åtgärder som har forskningsstöd. Det är ju också så att arbetsmiljön är central för oss eftersom vi tillbringar väldigt mycket av våra liv inom organisationer. Av den anledningen skall beställarna av dessa tjänster och produkter:
 
1)   ta reda på vilken informell och formell kompetens som säljaren besitter
2)   söka information om metoden som säljaren använder
3)   efter bästa förmåga orientera sig kring vilket forskningsstöd metoden har
4)   efterfråga mätbara effekter av de insatser som genomföras
5)   före få veta vilka förändringar organisationen kan förvänta sig att åtnjuta
 
Det finns självfallet ytterligare saker som kan vara värda att få reda på som omfattning, totalkostnaden, tidsramar m.m. Om beställarna lägger ner tid på detta så kommer de också göra en bättre beställning och därmed tillföra åtgärder som organisationen så väl behöver. I slutändan kommer kvacksalvarna då också att försvinna och istället så kan de redan fungerande metoderna ytterligare utvecklas. En stillsam förhoppning är att detta skulle innebära slutet på kvacksalveri inom organisationer.
 

Albert Bandura visade med sin forskning hur minne, uppmärksamhet och andras beteenden gjorde att vi agerar givet det som sker runt omkring oss. Jag har tidigare skrivit om detta komplicerade förhållande och hur svårt det är att vara en god modell i alla möjliga och omöjliga sammanhang (läs). I gårdagens AB noterade jag hur Banduras modellinlärning blivit politik på allra högsta nivå. Även om AB-s artikel med stor sannolikhet är en tidningsanka och omfattning förmodligen inte är särskilt omfattande så är ett fall ett för mycket. Vad en kan konstatera är att den tydliga signalen är skickad genom att USA-s nästa president agerar modell för hur man som man bör bete sig mot kvinnor. Det spelar nu högst begränsad roll hur de efterföljande instruktionerna ser ut då signalen genom modellen väger tyngre. För om världens mäktigaste man skryter om att hans beteende är att han ”grab them by the pussy” så kommer kreti och pleti att följa efter. Lösningen på detta är att konkurrera ut detta primitiva beteende med bättre samt moderna beteenden som passar 2016 och som signalerar värdighet samt respektfullt bemötande. Vi har sålunda stora möjligheter att vara goda modeller!  

Vet inte hur många gånger jag varit med i tv, radio och tidningar för att prata om kommunikationen på nätet och de så kallade trollen som där vistas. Vad vi nu ser världen över är att dessa trollbeteenden har lyckats bli generaliserade avseende vad som är okej och inte då det gäller att prata med och om varandra. I Sverige kan vi tydligt se hur ledartonen hos GP, AB, SvD, DN och Expressen har skruvats upp i samma takt som personer med vänster- och högerextrema åsikter tar i allt mer i forum, diskussioner samt i digitala tidskrifter. Detta blir i stora stycken ironiskt då jag och många andra försöker få våra barn att kommunicera värdigt och respektfullt med andra människor samtidigt som tonen är så högt uppskruvad. Vi försöker säga att de inte får kalla svarta för negrer, romer för zigenare, de med sydländsk härkomst för blattar, judar för barndödare, muslimer för terrorister osv. Men visst det är ju inte allt igenom lätt och så sent som igår så pratade jag med min son om SD och kunde inte hålla tungan rätt i munnen. Den presidentvalskampanj som nu är slut har ju, inte minst från Trumps sida, präglats av att ett troll har fått mänsklig skepnad och pratar med trollspråk rakt ut till allmänheten. Då kan en ju direkt tänka att borde inte människor reagera, men inte då. Hur kommer detta sig? Jo, det är precis det som är grejen med generalisering, att vi då normaliserar vad som är norm och inte. Om vi dessutom adderar en känsla, i detta fall rädsla, för det främmande, okända och nya till detta så blir det plötsligt okej att vräka ur sig nästan vad som helst. För det har ju alltid varit retoriskt briljant att koppla kommunikation till känsla om en så vill skrämmas, ragga eller övertyga någon om ett lysande köp av en vara. Media har självfallet en stor roll som länge också har förmedlat en bild av hur farligt och våldsamt det är överallt i samhället. Dessa artiklar delas sedan i lokala grupper och blir till sanningar. I dylika grupper skulle tex denna text aldrig delas, inte heller faktisk statistik eller riktiga data. Exponeringen via media och sociala medier för våld och allt som hen inte själv kan kontrollera skapar alltså rädsla. I ljuset av detta så blir den hårda och råa jargongen sanning och de som inte tar i är fega, politiskt korrekta och törs inte beskriva den verklighet som alla andra lever i. Anekdoter och förmågan att skapa en vikänsla genom att kasta skit på andra är ett framgångsrecept som inte är nytt för 2016, men som många kanske trodde att vi hade förpassat till historieböckerna.
 
Botemedlet mot dessa otyg är att vi måste ändra våra beteenden mot en värdiga och respektfulla kommunikationen genom att aktivt lyssna. Vi får även arbeta med oss själva och inte gå igång så förbannat då någon tar i ty detta är det perfekta bränslet för hård kommunikation. Ett perspektivtagande borde också vara på sin plats där alla gjorde en ansats att ställa sig i grannens skor. För den som har den skarpa och kraftiga åsikten har säkert sina anledningar till detta, men oftast avfärdar vi den som galenskap då vi inte förstår den. Sedan måste utbildning i kritiskt förhållningssätt flyttas upp överst på dagordningen för alla i samhället. Om vi gör dessa omfattande insatser så kommer vi kunna vända skutan och få till positiva generaliseringar.
 
”The times are tough now, just getting tougher. This old world is rough, it's just getting rougher. Cover me, come on baby, cover me”

Vi lever idag i ett samhälle som är så oerhört komplicerat och mångfacetterat att många helt tycks ha tappat bort sig. Detta gäller inte minst mig, som trots ett helt okej IQ har så stora kunskapsluckor att jag totalt famlar i mörkret. Låt oss börja i det lilla formatet. Du arbetar i en organisation som beslutat att verksamheten skall drivas givet representativ demokrati. Medarbetarna röstar fram en styrelse och personerna som där hamnar förväntas fatta kloka beslut givet dagsaktuella händelser samt riktning, mål och framtid. Problemet uppstår tämligen direkt, dvs att väldigt få har tid, ork och intresse för att läsa in sig på allt komplicerat som är länkat till exempelvis budget, lagar/regler, kunder, ansvar för medarbetare, omvärldsanalyser etc. Detta ger väldigt snabbt att den bedrägliga magkänslan kickar in och beslut börjar fattas baserat på tro och tyckande. Att det blir så är såklart rimligt givet ovan och beteendet att gå till beslut blir förstärkt. Rent kognitivt så har få av de som fattar besluten de kunskaper som krävs för bra beslut. Det blir också väldigt lätt att följa en stark ledare med bra argumentationsteknik snarare än att titta på vad fakta visar.
 
Om vi då lyfter detta mot en betydligt högre nivå så är frågor så oerhört komplicerade att ingen idag kan ha fullständiga kunskaper. Jag hörde någon gång en föreläsare som sa att då Linné var verksam i Uppsala så kunde han gå ner och hålla en föreläsning om allt. Förmodligen bara en skröna, men ändå en mycket intressant tanke. Idag kan en universitetslärare högts begränsat föreläsa om alla delar av sitt ämne då varje ämnesområde är oerhört komplicerat. I ljuset av detta har hen på gatan tappat bort sig och föraktet för data/fakta är gigantiskt. Men det är såklart inte alls konstigt då företrädare på både höger- och vänsterkanten förnekar forskning och ägnar sig och tro, anekdotisk bevisföring och magkänsla. Dessa beteenden är kanske som mest tydliga under de mycket märkliga partiledardebatterna där floskler staplas på hög. Otyget att agera och argumentera utifrån dessa premisser går hela vägen upp till toppen i världens mäktigaste land. Exempelvis så argumenterar Trump utifrån att forskning/kartläggning/utredningar/utvärderingar är en sak, men att detta inte har med verkligheten för medborgarna att göra. Det är såklart en intressant tanke att data uppstår inne på campusområdet och att forskningen egentligen inte alls återspeglar verkligheten utan snarare är en viktig kugge i en forskningskarriär. Varför säger Trump och andra på det sättet kan en tänka? Jag skulle säga att felet helt är universitetens och att vi som där jobbar måste bli mycket skickligare på att kommunicera med media och hen på gatan.
 
För att återgå till mig själv så försöker jag förstå komplexiteten i samhället men har liksom ingen chans då mina kunskapsluckor givet nationalekonomi, juridik, statskunskap, kemi, biologi m.m. är i det närmaste är total. När det då kommer till nästa riksdagsval så finns det en risk att jag alltså blir precis som de som sitter i den lilla organisationens styrelse, dvs att jag röstar givet tro och tyckande. Jag kommer inte göra det och om det inte händer något radikalt så går jag nästa gång det blir val till valstugan men röstar då blankt för jag är för oinsatt för att gå till beslut.
 

Med jämna mellanrum så är debatten om pornografi och sexualitet en het potatis i media. Denna gång började debatten i DN och fortsatte sedan ut i sociala medier men också i AB för att sedan få svar i GP. Även Sveriges radio P1 hoppade på tåget och drog igång en debatt kring ämnet. Att debatten är heteronormativ tror jag inte ens att jag behöver kommentera. Det intressanta är att, som så ofta tidigare, tar debatten från båda håll sitt avstamp i ett tyckande snarare än i forskningen. Detta är på inget sätt unikt för pornografidiskussionerna utan samma forskningsbefriade diskussioner förs exempelvis kring betyg och läxor i skolan eller vilket åtgärdspaket ett företag skall köpa in för att fungera bättre.
 
Jag har sedan 90-talet med en dåres envishet försökt att få inblandade att bestämma sig för vilken del av pornografin som skall debatteras. A) produktionen, B) produkten eller C) konsumtionen/konsumenterna (läs mer). Vi bör alltså utvärdera, utreda och forska på ovan delar separat samt sedan se om de korrelerar på ett eller flera sätt. Vad som ofta sker är att någon exempelvis drar en slutsats om B) för att trycka till C). Detta är direkt ohederligt och gör att diskussionerna ofta blir högaffektiva med resultatet att vi inte kommer någonstans.
 
Denna gång tog DN-författarna i lite extra avseende två delar. De påtalade att pornografi inte är sex och att små barn exponeras för utbudet. Som exempel på det förstnämnda användes djupa avsugningar för att måla en bild av produkten. Dessa djupa avsugningar blev populära under 70-talet då till och med en film fick ge namn åt tekniken. Att använda brösttoner om denna teknik eller andra tekniker är att sparka på och sätta sig över hur människor har sex med sin/-a partner/-s. Sex där en eller flera parter inte är med på det som sker eller känner att hen inte kan/törs säga ifrån är aldrig okej och den diskussionen bör vi ta med såväl barn som vuxna. Angående barns exponering så är det ju knappast ett fenomen som är nytt för i år eller ens de senaste åren. Då jag var 8 år 1982 (obs anekdotisk bevisföring) så konsumerade alla barn, oavsett kön, i det kvarter jag bodde pornografi även om det då handlade om stillbilder i tidningar. När vi sedan blev påkomna så pratade vuxenvärlden med oss om vad vi tittat på samt lämpligheten i att vi tittade på dessa bilder. På samma vis så höll vuxenvärlden oss borta från våldsamma filmer eller annat som kunde var olämpligt för oss små.
 
Jag skulle önska mer forskning på området och då inte bara avseende sexualförbrytare eller pornografi – och sexmissbrukare utan ännu mer kring om pornografi påverkar hen på gatan och i så fall hur. Vi måste också fundera på vad ett utfallsmått skall vara så att vi vet vad vi pratar om. Tänk om forskningen skulle visa att vi har bättre sex nu än förr och att detta kan tillskrivas pornografins utbredning. Tänk om studierna visar att filmerna där professionella ligger framför kameran är en utmärkt krydda i en relation och också en tröst för den ensamme. Tänk om studierna visar att vi kan bli upphetsade av en teknik men ändå inte använda oss av den (lite som när vi tittar på en våldsam film och tycker den är spännande men ändå inte går ner på stan och leker 007). Tänk om studierna skulle visa att vi har mer jämlikt sex idag än tidigare och att detta kan tillskrivas pornografin. Tänk om studierna skulle visa att vi lärt oss fler tekniker via pornografin vilket givit att vi kan tillfredsställa vår partner bättre (lite som Kama Sutra).
 
Sedan får vi aldrig blunda för resultatet av de studier vi genomför utan måste redovisa dessa öppet och ärligt. För på samma vis som ovan så skulle studierna kunna visa att vi blir helt dumma i huvudet av pornografin, att det är skadligt för barn och då måste vi ärligt också ta den debatten. Avslutningsvis så måste vi fundera på vad i samhället vi skall förbjuda och hur det skall gå till. Men det skulle alltså kunna vara så att pornografi inte alls är farligt bara för att de stod i DN.

Tänkte att jag helt kort skulle försöka plocka sönder den senaste tidens händelser vid ett antal festivaler runt om i landet. Jag får ofta frågor om skillnader mellan män och kvinnor exempelvis avseende samtalsmetodik och kommunikation. Det allra vanligaste svaret är att det inte finns några skillnader alternativt att de är väldigt små. När det däremot kommer till beteenden och handlingar som hör samman med testosteron så identifierares direkt en rad skillnader. Män har som ni alla vet på gruppnivå betydligt högre nivåer av detta hormon. Vidare så är även män sjukt överrepresenterade då det kommer till våldsbrott och brott kopplade till sexuella övergrepp som i sin tur kan vara testostrondrivna. Det finns ytterligare en del som eldar på våldshandlingar och övergreppsbeteenden, nämligen alkohol. Enligt en kartläggning av Mattias Lundberg från 90-talets första halva så hade cirka 80% av domarna som rörde våldsbrott med alkohol i bilden. Ytterligare en del som kan vara av intresse för att förstå den senaste tidens händelser är ”bystander effect” som i korthet handlar om att många av oss kan passera en våldshandling, ett övergrepp eller någon i nöd utan att angripa eftersom ingen annan gör det.
 
Så, skall män bete sig som mentala kalhyggen bara för att de har högre nivåer av testosteron och/eller för att de druckit ett antal enheter alkohol? Självklart inte! Vi måste jobba aktivt i alla led för att komma åt den här gruppen (läs män) för att gemensamt försöka komma åt dessa problem och synen på vad man gör och hur man beter sig. Ansvaret skulle jag säga vilar tungt på oss män som bör vara goda modeller och visa samt instruera varandra. Vidare så är det enkelt att bryta ”bystander effect”, studier har gång efter gång visat att det räcker med att en person bryter mönstret och agerar för att alla andra skall våga/vilja/kunna hänga på.
 
Till Almedalen nästa år så hoppas jag att vi kan köra panelsamtalet #våldtäktsfriafestivaler och då med representanter från psykologi, festivalerna, alkoholföretagen samt såklart Zara Larsson.