I många olika forum infinner sig styggelsen att beskriva mellanmänskliga relationer i ”flummiga” termer och vi vill helst nästan se det som något magiskt. Om vi har den synen blir det också betydligt svårare att arbeta med hur människor påverkar varandra. Lite extra flummigt blir det då kommer till att analysera familjer och hur vi skall se på just dessa sammanslutningar av individer. Synen på familjen präglas inte sällan av anekdotisk evidens, politik, kärnfamiljtänk, religion, normativitet, värderingar och allt detta är självfallet dåligt grundat i forskning. Denna syn kan ni stötta på i kontakten med skola, BUP, socialtjänst, familjer och faktiskt även vid universiteten. Någon säger kanske att man inte kan forska på allt och det finns massor vi inte vet. Så är det såklart, men vi vet trots allt massor och vi måste ordentligt ta reda på vad denna kunskapsbank pekar ut för riktning. Den som arbetar med just familjer kan få lite av en uppförsbacke eftersom de ovetenskapliga tankarna och teorierna inte visar de bästa vägarna för att hjälpa och har lågt instruktionsvärde. Tittar vi evolutionärt på familjen så är den ju primärt där för att hjälpa vår avkomma eftersom ju människan inte funkar själv utan nätverk förens att den uppnått en förhållandevis hög ålder, till skillnad från många andra djur. Detta är ju även en vedertagen förklaringsmodell till monogamin skall tilläggas. Det betyder såklart inte att vi kanske skulle ha ett ännu bättre och tryggare nätverk för avkomman om vi jobbade i flock, men det får bli en annan bloggpost.
 
Inom organisationer påverkas kontakten mellan människor av ett system där kontexten (miljön om du så vill), biologin samt beteenden är vad som påverkar oss. Dessa tre skall inte se som separata utan exempelvis så påverkas våra beteenden av de biologiska förutsättningar som vi har med oss. En viktig grundregel är att mina beteenden är andras miljö och andras beteenden är min. Självfallet påverkar även interaktionen med miljön våra beteenden så som kontorslandskap, vårt hem, skogen, det lilla torget, fjällen, klätterträdet, fotbollsplanen osv. För att verkligen kunna förstå en organisation av människor måste man givet ovan besitta gedigen kunskap avseende psykologi och mänskliga beteenden. I en organisation så påverkar ju även emotioner hur vi hanterar uppkomna situationer samt hur vi bedömer andra. Det går väldigt fort för en betingning att uppstå kring en individ och ibland är denna betingning positiv, ibland neutral och i andra sammanhang negativ. Samtliga av dessa variabler ger att organisationen är svår att analysera och förändra, men det går.
 
För att då återknyta till rubriken så är den kanske mest komplicerade organisationen familjen. Här finns det massor med komplicerade beteendemönster att ta hänsyn till. Det handlar mycket om emotioner och en inlärningshistorik som går tillbaks till det att familjen formades. För att förstå dessa komplicerade system måste vi gå till forskning inom utvecklings-, kognitions-, social-, neuro- och gruppsykologi. Vi bör även ha bra kunskaper kring interaktionen mellan människa och miljö då den självfallet också påverkar familjen avsevärt. Till sist så handlar det om att ha omfattande kunskaper kring KBT för att kunna hjälpa och förändra framåt. Det som har varit, har varit och det kan vi inte förändra, vi kan däremot arbeta strukturerat och göra imorgon lite bättre än idag. Med hjälp av tillämpad beteendeanalys kan vi först förstå hur var och en av familjemedlemmarna ser på den nuvarande situationen och sedan kan vi träffa allesammans för att se hur dessa analyser interagerar med varandra. Sedan skjuter vi baserat på vår analys in lämpliga insatser och åtgärder så som exponering, beteendeaktivering, strukturerade övningar, lära ut aktivt lyssnande, missbruksbehandling osv. Vi måste också aktivit jobba med undvikanden, säkerhets- och uppskjutandebeteenden samt se till vilka över- och underskott som finns på individnivå och inom gruppen. Finns det dessutom psykisk ohälsa så kan vi behöva behandla denna för den individ som inte mår bra. Jobbar vi utifrån dessa tekniker kommer vi snabbt framåt och undviker också det som Miller och Rollnick inom MI beskriver som klanderfällan. Denna fälla handlar om att vi klandrar den som är i behov av hjälp baserat på deras tidigare beteenden och/eller vad den inte klarar just nu. Så om du önskar jobba med familjer och hjälpa dessa så är det viktigt att du förstår att familjen är en komplicerad organisation. 

Vi matas nästa dagligen med larmrapporter avseende stress och utmattning. Siffrorna är tyvärr nedslående då trenden är tydlig, vi stressar mer och mår allt sämre av den. Politiker och myndigheter gör allt de kan för att påverka och mycket handlar då om vad företag, organisationer och arbetsgivare kan göra för att påverka arbetsmiljön. Detta är självfallet bra och det är viktigt att människor oavsett yrke har en arbetsbelastning som är möjlig att hantera samt att vi klarar av de uppgifter som sätts i händerna på oss.
 
Jag vill dock slå ett slag för att alla de stressorer som inte är kopplade till arbetet. Det handlar om den ständiga jakten på att ha fint hemma, hålla koll på sin kropp, skicka sina barn på 24 aktiviteter i veckan samt att inte känna skam för att servera falukorv och stuvande makaroner. Denna jakt ger att vi alla sliter ut oss minst lika mycket under de timmar på dygnet som kallas vår fritid. Vidare så är det inte konstigt att kvinnor slits hårdare och oftare blir utmattade då de på gruppnivå tar ett större ansvar för att det ständigt skall finnas en skål med färska limefrukter på bordet i vardagsrummet.
 
För att kunna hantera våra stressorer så måste vi våga skära ner och jobba med acceptans för att mycket runt omkring oss får vara på en okej nivå. Det handlar om att ta ner ambitionsnivån avseende många olika delar och faktiskt kunna vara nöjd även om det är lite skit i hörnet. Gör vi inte detta blir vår fritid ingen fri tid utan vi belastar oss då på alla fronter och till slut stirrar vi in i vägen och orkar inget. På sikt leder detta till deaktivering och tyvärr i många fall en lång sjukskrivning. Så samtidigt som arbetsgivaren arbetar med arbetsmiljön så tar vi krafttag själva för att göra mycket mindre än det vi gjort tidigare. Detta är inte lätt då den bästa prediktorn för framtida beteenden är tidigare beteenden, men det fina med beteenden är att de är möjliga att förändra. Med detta önskar jag er lycka till avseende era beteendeförändringar och hoppas att ni mår bättre imorgon än ni gjorde igår!

Det tycks som om väldigt många människor har en uppfattning om att terapi är något som alla skall gå i och gärna mycket. Då jag till exempel lyssnar på Värvet med Kristoffer Triumf eller Aron Flams Dekonstruktiv kritik, hamnar framför en tv eller läser i olika trådar så slås jag av att såväl kändisar som många andra springer in och ut ur terapirummen. Det talas om att alla har ”ett bagage” eller favoritmetaforen ”alla har en ryggsäck” och dessa ryggsäckar skall man med hjälp av terapi vända ut och in på. Många vittnar om att de sprungit i såväl KBT och PDT som i psykoanalys för att hitta sig själv. De har sökt sig till alla möjlig inriktningar utan att egentligen har något tydligt problem som de önskar få hjälp med, det handlar oftare om ett flummigt och otydligt sökande. Evolutionärt kan det omöjligt vara så at vi behöver terapi för allt och mänskligheten hade dött ut för länge sedan om det krävts gruppterapi ute på savannen bara för att zebran hann undan.
 
Om någon mår dåligt skall självfallet hen få hjälp med exempelvis terapi så att  vederbörande kan må och fungera bättre. En viktig del i detta är såklart då också att göra före- och eftermätningar för att se om terapin har givit önskad effekt och dysfunktionella beteenden har förändrats samt att tankar och känslor har påverkats i önskad riktning.
 
De framforskade metoderna som terapeuter, behandlare och psykologer använder är i nästan alla fall tydligt kopplade till olika diagnoser och åkommor. Så för någon som tex lider av social fobi, depression, smärta eller ätstörningar finns det massor med forskning som visar vilka som är det mest effektiva verktygen för att hjälpa dessa personer. För öppna frågeställningar som snarare handlar om vem hen är eller vilka vägar vederbörande skall ta i livet finns inga evidensbaserade metoder och här är terapi inte vägen fram.
 
Även utbildningar besmittas av denna tanke om att alla har den där eländiga ryggsäcken som skall inventeras och diskas ren med terapi. I högskoleförordningens utbildningsmål som reglerar alla ”omvårdande” yrkesutbildningar så finns målet om empati med. Tanken för att möta detta mål har inte minst inom psykologprogrammen varit att alla studenter skall behöva gå i meningslös ”egenterapi” för att på så vis bli bra psykologer. Andra utbildningar har ibland hittat bättre vägar, men inte sällan finns det även där inslag av terapi. Denna sjuka finns även hos privata uppdragsgivare som tvingar in sina kursdeltagare i terapi för att de skall få bli klara med exempelvis en GPU (grundläggande psykoterapiutbildning aka steg 1). Dylika utbildningsinsatser har ingen evidens alls utan bör genast avskaffas både inom de privata utbildningarna som vid de statliga lärosätena och ersättas med strukturerade uppgifter som har stöd i forskningen. Terapi är med detta sagt ingen lämplig utbildningsinsats och metoderna är inte framforskade för att hjälpa studenter/kursdeltagare på sin väg fram mot en examen.
 
Den vakne läsaren tänker säkert direkt men vart går då gränsen för när man skall gå i terapi och nära skall man söka hjälp. Just det kan jag såklart inte bestämma utan beslutet ligger hos den enskilde individen och mår man dåligt så skall man precis som jag skrev ovan få hjälp. Men många bör nog fundera ett eller flera varv innan hen ringer till första bästa psykolog för att hitta sig själv. Testa att tig och lid en stund då det är en del av livet att inte må toppen varje dag. Med detta sagt så hoppas jag att fler slutar gå i onödig terapi!

Som av en händelse så råkade jag läsa Helena Löfgrens (LÄS) inlägg från 2016 om de nya betygssystemen och slogs direkt då jag läste det av att det här finns några oroväckande problem. Helena gör i sin artikel något som jag själv har råkat göra då jag skall skriva om en företeelse och det är att ta i lite för mycket. Problemet blir då att det huvudsakliga budskapet går förlorat och i detta fall så är det möjligt att det endast skapar oro hos vårdnadshavare och barn.
 
Jag vill verkligen stryka under att Helenas artikel inledningsvis sprider kunskaper kring det nya betygssystemen, vilket såklart är utmärkt. Det är övriga delar som skapar oro trots att vi inte vet hur det förhåller sig med detta då det inte är longitudinellt utvärderat samt satt i relation till tidigare betygssystem. Även om det används ord som ”kan” så skall man vara försiktig då man trummar ut det ena eller andra innan allt är klart. Inlägget som delas flitigt av oroliga vårdnadshavare springer på denna boll genom att dela och kommentera, vilket är olyckligt. Jag ämnar nu i punktform försöka gå igenom hennes inlägga kort och enkelt enligt principen vad vi har stöd för och inte stöd för.
 
1)    Stress påverkar den kognitiva förmågan (stöd)
2)    Det nya betygssystemet stressar mer än de gamla (inte stöd)
3)    Ungdomar har sämre självförtroende till följd av det nya betygssystemet (inte stöd)
4)    Psykisk ohälsa beror på det nya betygssystemet (inte stöd)
5)    Suicid beror på det nya betygssystemet (inte stöd)
6)    Det är ungdomar som jagar A som är primärt drabbade av psykisk ohälsa och suicid (inte stöd)
 
Sedan välkomnar jag som alltid att Helena och andra ger sig in och debatterar!

Då jag tittar ut över vissa insatser som görs inom organisationer, familjer, skolor och på individnivå så slås jag av det bristande vetenskapliga stödet för dessa insatser. Modeller av alla möjliga slag säljs skickligt av konsulter runt om oss. Vidare tycks många modeller anse att det centrala och viktiga är att älta. Att gå på djupet med flummiga strukturer, system och processer blir då det som helt är i fokus. Jag skulle vilja gå så långt att detta på såväl individ- som gruppnivå är ett strukturellt undvikandebeteende som i värsta fall gör problemen ännu mer omfattande. Gång efter annan så möts jag av synpunkter kring att förändring av beteenden där imorgon skall bli bättre än igår är ytligt och ingen riktig åtgärd. Det är sålunda inte lika sexigt med det tydliga och konkreta utan fiskande och ältande i historiken är mycket mer spännande. Jag kan bitvis har förståelse för detta för vem vill inte leka en psykologisk Sherlock Holmes.
 
Men, faktum är att ett fotbollslag, en del av Volvo lastvagnar, en familj i Växjö, en skolklass i Täby och en person med ångest i Umeå behöver tydliga och konkreta verktyg för att jobba framåt. Det intressanta kan jag tycka är att detta på inget sätt är enklare än att älta, tvärtom. Skall man förändra beteenden inom en familj så kräver det att hela familjen agerar och arbetar med sina beteenden vilket såklart kan vara väldigt jobbigt. För att lyckas med detta så måste den som går in med åtgärderna få med sig familjen och sedan ha oerhört konkreta verktyg att arbeta med. På samma sätt så skall någon som jobbar i en skolklass eller en organisation arbeta på beteendenivå och ha högt instruktionsvärde avseende de insatser som presenteras och som sedan gruppen och individerna får arbeta med. Självfallet gäller detta även på individnivå också.
 
Det används vid olika insatser en massa flummiga termer som ofta är dåligt operationaliserade och som helt eller delvis saknar forskningsstöd. Detta är på inget sätt konstigt. Konsulter med olika bakgrund lever gott på alla dessa modeller och paketlösningar som på ett mirakulöst sätt skall hjälpa dig. Istället för att tala om tydliga och mätbara beteenden samt hur dessa skall förändras så pratar man i termer av personlighet, ”det sitter i väggarna”, system, anknytningsmönster, processer, ”låsningar”, bakomliggande strukturer, ”mentala spöken”, osv osv osv. Några av de paketlösningar som också kommuniceras ut görs så innan de är utvärderade vilket ger vi inte vet huruvida de funkar eller om de till och med är direkt kontraproduktiva. En del modeller och insatser är också bara ett hopkok av flera andra modeller och de som slagit ihop dessa har då tagit lite här och där samt sedan satt en namn med tre bokstäver, obs ALLTID tre bokstäver!
 
Spelar detta någon roll då? Ja det gör det! Pengar plöjs ner i utbildningar och kurser som ger licenser och certifieringar som inte betyder något och som är kopplade till någon tjusig modell. Den som sedan går till någon med denna licens tror att det får en modell som har rikt stöd och funkar. Individerna och grupperna försöker sedan använda dessa flummiga modeller för att komma vidare i livet, vilket de såklart inte gör.
 
Det som nu måste göras är att vi på alla håll och kanter måste öka beställarkompetensen. Företag och organisationer skall inte köpa in flummiga kurser och test. Familjer skall inte få flummiga insatser som bygger på skakiga grunder eller hopkok av allt möjligt. Individer skall inte få behandlingsinsatser som saknar stöd. Istället så måste många utbildas så att fler besitter en bättre beställarkompetens. De som har en överblick måste också kommunicera ut vad som faktiskt har stöd. Alla vi som arbetar med teknikerna och insatserna måste mäta våra insatser före, under och efter för att se om de gav någon effekt och vidare vara transparent med resultatet. 
 
Sedan kan vi i sommar sitta på en uteservering med våra nära och kära och älta hur det kommer sig att vi gör som vi gör samt hur det kommer sig att vi upprepar våra dåliga beteenden gång efter annan. För självfallet är det även sexigare att vara flummig då vi talar med våra vänner över ett glas rosé.  

Finns det opolitisk forskning och studier som inte präglas av tyckande och tro? Att svara på den frågan skulle kräva så mycket mer än denna lilla text och det har redan skrivits hur mycket som helst kring ämnet så jag undviker djupdykning. Men jag tror vi iaf kan vara överens om att all forskning är genomförd av människor och dessa personer är alla en del av en social kontext.
 
Under den senaste tiden har läkaren och åsiktsmaskinen David Eberhard uttryckt sina åsikter kring uppfostran av barn. Jag tänker framförallt på texten i SVT-opinion, inlägget på hans hemsida samt att han medverkade i Aron Flams utmärkta podd (Dekonstruktiv kritik). Här redovisar DE sina åsikter kring genus-, biologi- och psykologiforskning. I sina resonemang så har DE rätt avseende flera delar men faller dock några gånger på eget grepp och jag skall förklarar varför.
 
Biologi
Självklart finns det biologiska/fysiologiska skillnader mellan könen och att inte redovisa dessa är lika kontraproduktivt som att säga att det finns skillnader som inte finns. DE redogör för ett antal studier som styrker att det faktiskt finns skillnader mellan könen kopplat till exempelvis vissa lekbeteenden. Här har han helt rätt och detta är på inget sätt kontroversiellt. Sedan så är vår biologi evolutionärt utvecklad för 10000-tals år sedan (dvs innan rosa, blått, ishockey, my little pony, motorcyklar etc) vilket ger att den endast begränsat kan förklara alla beteenden idag.  Om allt handlar om namn, kort eller långt hår samt brottningslekar, ja då hamnar den tunga biologiska kopplingen långt bort. Är det sedan exempelvis frågan om huruvida pojkar inte får brottas eller flickor som inte vill måste brottas, ja då har vi en fråga om regler och påverkan som vi måste titta på vilka möjliga konsekvenser dessa kan få.
 
Psykologin och beteenden
Studier visar gång efter annan att barn påverkas högst begränsat av sina vårdnadshavare om dessa personer inte uppvisar extrema beteenden. Detta kan möjligen vara lite nedslående för föräldrar som sliter för att vara perfekta päron, men så är det! Detta är självfallet inte så konstigt då påverkan på en ung individ är enorm och vårdnadshavarna står endast för en liten del av detta brus. Sedan är det inte möjligt för ett samhälle eller den enskilde att inte påverka barn i olika riktningar hela tiden så som politisk uppfattning, religion, trender i samhället osv. Med detta sagt så kan vi lugnt sluta oss till att om en vårdnadshavare påverkar sina barn till att de vill kalla sig hen i unga år så kommer detta förmodligen inte påverka personen i framtiden för fem öre. Sedan så kommer såklart barnen påverkas mer om hen-uppfostran inte bara kommer från föräldrarna utan också från institutioner så som förskola och skola. Nästa intressanta fråga är, om hen-uppfostran påverkar dem som vuxna, ja hur påverkas de då?
 
Kunskap
Det är sannerligen en mörk tid vi är på väg in i avseende synen på kunskap. Tyckare på ledarsidor och många andra skiter högaktningsfullt i vad forskning och data visar, de driver mycket hellre en egen linje då de är politiskt troende. Några använder också forskning och data ohederligt för att driva fram sin egen tro och ge den stöd som egentligen inte finns. Att media sedan väljer att inte redovisa rön och data som möjligen inte skulle passa in är självfallet oroväckande och här lyfter DE en mycket viktig fråga.
 
Utfallsmått
Givet biologin och psykologin så måste jag ställa mig frågan vad skulle utfallsmåttet av dylikt hen-experiment vara. Skulle det vara så att måendet påverkas och att de barn som hen-uppfostras känner mer ångest, upplever utanförskap, hamnar i återkommande depressioner eller tom gör suicidförsök, ja då har DE rätt och detta måste upphöra. Men inget pekar i denna riktning och dessa barn har lika tråkigt som alla andra barn på julafton då släkten äter och de vill ha sina julklappar. Detta ger att DE hamnar på samma planhalva som de han kritiserar dvs han tycker att det känns fel och vill göra annorlunda. Vi vet väldigt lite om hen-uppfostran som kanske t.o.m. bara är snömos och då är upprördheten hos många lite underhållande. För att få veta hur det ligger till med denna fråga så måste nu forskarvärlden göra kontrollerade stora studier, vilket inte borde vara skitsvårt med tanke på att vi idag har barn som uppfostras på flera sätt, däribland hen-uppfostran. Är det vidare så att olika uppfostringsstilar hindrar barn från att brottas, uttrycka sina känslor eller ungdomar att onanera ja då får vi såklart även titta på hur detta påverkar deras mående i stunden och på lång sikt.
 
Min högst personliga uppfattning är att alla skall få göra som de vill då det kommer till uppfostran. Om någon önskar uppfostra sina barn till katoliker och om grannen vill att barnen skall bli socialister samt att den tredje vill koppla på en hen-uppfostran så måste de så få göra. Detta är ett liberalt samhälles grundpelare vilket jag anser att vi skall värna om. Sedan har såklart alla har rätt att tycka som de vill och ha åsikter om det nästan religiösa kring hen-uppfostran. Men dessa uppfattningar är ett tyckande och inget som vi idag kan säga bu eller bä om avseende forskningsläget. För egen del har jag valt att uppfostra mina barn som pojke och flickor med rosa och blått rum. Jag har dock i sann liberal anda låtit barnen välja själva hela tiden och därmed begränsat försökt styra dem. Detta gäller såklart inte bara val av färg på väggarna utan i många olika vägval, stora som små. Någon skulle därför kunna säga att jag tillhör samma trosinriktning som DE…

Varje månad rullar någon ny debatt upp i såväl traditionella som i sociala medier. Ibland är dessa debatter och diskussioner grundade i data och forskning men allt som oftast baseras de känsloargument, det sunda förnuftet och den bedrägliga magkänslan. I morgonsofforna så radas tyckare och kändisar upp och redovisar sina åsikter samt sin syn på den senaste heta frågan. I skrivande stund så är det Den Springande Polisens inlägg som blivit allmänhetens hetaste fråga att diskutera från olika håll. För mig så väcker själva debatterna en rad frågor och tankar.
 
Först så måste vi självfallet vara tydliga med att en av de finaste delarna i en demokrati är att alla får tycka vad de vill. Att vem som helst när som helst kan slänga ur sig en åsikt vid en middag, i en blogg eller via sociala medier. Den som gör detta måste dock vara beredd på att inte bara försvara sin åsikt, utan även på att andra kommer kunna skjuta in andra åsikter. Idag kan vi sedan ganska lätt kontrollera hur det förhåller sig kring just det vi diskuterar genom att på internet söka fakta som styrker det ena eller andra argumentet. När det gäller vissa frågor så kan det vara komplicerat och svårt att läsa ut vad studier faktiskt visar och det kan finnas data som upplevs bitvis motsägelsefull. Dessutom långt ifrån allt är kartlagt och genomlyst.
 
Problemet är att vissa inlägg eller uttalanden från en eller flera personer som tillhör en yrkeskategori lätt generaliseras till att det skulle vara en sanning. Ta exempelvis någon ur min egen yrkeskategori, dvs en psykolog. Låt oss anta att hen gör uttalanden om könsskillnader helt baserat på de patienter vederbörande har träffat. Detta skall du enbart behandlas som anekdoter och möjligtvis ett antal fallstudier och inte som generaliserbara fakta. Om vi återgår till debatten kring Den Springande Polisen så är det ett problem att debatten nu förs av poliser som redovisar sina anekdoter från fältet och att dessa observationer ses som data och fakta vilket de självfallet inte är. Både Springaren själv och andra debattörer har alltså haft en tendens att inte titta på generaliserbara data utan endast anekdoter.
 
Jag önskar nu att media tar sitt ansvar styr upp debatterna då de blossar upp och lär sig ställa rätt frågor samt själva vara pålästa om vad data faktiskt visar. Självklart så måste även företrädare för forskning, utredning, utvärdering och kartläggning öva sig mycket mer i att kommunicera data med just media. När detta är i hamn kommer vi hamna i ett läge där vi som konsumerar media kan få veta vilka åsikter i debatten som faktiskt är grundade.

http://www.mynewsdesk.com/se/mattiaslundberg/pressreleases/daerfoer-kan-donald-trump-vara-livsfarlig-1785405

http://www.mynewsdesk.com/se/mattiaslundberg/blog_posts/daerfoer-aer-donald-trump-fullt-normal-53877