Politikerföraktet når nya bottennivåer år för år i det här avlånga landet. Det politiska landskapet är frammejslat i fredstid och under nästan orimlig tillväxt vilket givit att debatter under många år mest kom att handla om hög eller låg skatt. Vi befinner oss nu i ett läge med nästan dagliga kriser och stora emotionella utmaningar för många människor. Att företrädare då ger sig in i diskussioner på Twitter som jag tycker mest liknar barnsligt gnabb gör inte att trovärdigheten för någon av dem ökar. Mina vänner som håller på den ena eller andra skulle säkert ha åsikter om vem som har rätt och vem som började etc., men för mig så känns det bara som att riksdagshuset är en stor sandlåda där några lättkränkta barn bråkar om samma hink och spade. Man kan säkert tänka sig att Palme och Fälldin slängde käft i riksdagens matsal om hur många prostituerade som Geijer faktiskt hade gått till, men detta skedde inte inför öppen ridå. Frågan är om det överhuvudtaget är så lämpligt att våra politiker hänger på Twitter och paketerar sin politik på 140 tecken. Jag skulle önska att de skärper sig och tar del av forskning kring samtalsmetodik så vi slipper denna ovärdiga kommunikation.

Sitter nere i Cypern och skall kolla min mejl invid cirka 10 barn som spelar olika spel på de andra datorerna. Slås av att ingen av dem har ro att kunna koncetrerar sig på sitt spel utan befinner sig helst i alla spel samtidigt. De är till och med intresserade av mina tråkiga mejl för vem vet vad för spännande som där döljer sig. Har under de senaste dagarna roat mig med att observera barnens beteenden här vid datorerna och de tycks ha ett helvete att välja. För inte nog med att andra kanske gör något roligare än de själva, de måste dessutom välja bland tusentals gratisspel. Kognitionspsykologin har gång efter gång visat på hur jobbigt/svårt vi har med många olika val samt att det är komplicerat för oss. Samma problem drabbar de lite äldre som slår sig ner, skall de välja FB, AB, sin mejlkorg, jobbrelaterade delar, kolla kontot etc etc etc. Enklare var det då vi bara kunde spela fia i sommarstugan och fick post i kuvert, men det var aldrig bättre förr!

Under de senaste åren har jag haft anledning att fundera kring de svårigheter som så väldigt många har med att särskilja sakfrågor från den som sagt det samt att även särskilja dessa delar från det ämbete som personen företräder. För min egen del är detta extra påtagligt i min roll som studierektor vid Uppsala universitet. Många gånger innbär studierektorsskapet att jag måste vara som en "lerig stövel i ansiktet" då jag tvingas påvisa fel och brister samt hänvisa till tråkiga lagtexter och författningen. Det är på många sätt intressant att så många tycks tro att de åsikter jag framför i mitt ämbete är åsikter som är mina privata. Samma företeelse drabbar såklart många olika ämbeten och ett annat exempel är domare som hängs ut som svin trots att de kommit fram till ett helt korrekt beslut utifrån lagtexten. Domaren själv kanske fantiserar om att rulla den tilltalade över öppen eld men sätter sina personliga åsikter åt sidan för agera korrekt i ämbetet. När blir det då fel, jo då någon inte agerar korrekt i sitt ämbete utan låter sina personliga åsikter påverka den enskilda sakfrågan eller ett beslut. Ett viktigt tillägg är att alla i sitt ämbete måste vara beredda på att ta diskussionen kring exempelvis ett beslut, men det är då rimligt att alla inblandade parter behandlar just sakfrågan.

Jag tänkte först skriva att detta inte påverkar mig alls, men ångrade mig och inser att detta påverkar mig kontextuellt. Dvs jag kan inte i förväg säga om påhopp påverkar mig utan varje enskilt fall måste behandlas separat. Vem som säger något, hur det sägs, i vilket sammanhang det sägs samt hur mycket jag har investerat i sakfrågan/ärendet/beslutet påverkar hela min inställning till det som framförs. Mitt egna mående och dagsform är givetivs också viktiga komponenter.

Nu låter det kanske som om jag aldrig själv har dessa svårigheter, men så är det såklart inte alls. Träffar jag exempelvis en person med rasistiska åsikter så antar jag nästan direkt att personen har en skruv lös oavsett ämbete.

Egenterapin måste granskas
 

Överallt ser vi dem, löparnarkomanerna, och nu är även jag sedan en tid tillbaks hårt drabbad. Många tänker säkert att detta är något som det bara är att sluta med, men så enkelt är det absolut inte. Har en väl börjat så är det sjukt svårt att sluta. Det börjar ofta helt oskyldigt med några raska promenader men ganska snart så passeras parkbänkar i en allt snabbare hastighet. För oss drabbade så slår detta mot andra intressen, arbete, vänner och familj. Jag kan tillexempel inte ta hissen utan att tänka att jag därmed missade viktig träning. Gamla intressen så som kraftig berusning och uppesittarkvällar får stå tillbaks för mitt missbruk. De sociala förstärkarna är självfallet förödande och girigt så suger jag i mig av påhejningar via sociala medier samt i det verkliga livet. Som inte detta vore nog så påverkas hela vår hjärnas belöningssystem och vi är inom kort slavar under vårt eget rus. Precis som många andra så har jag rasat i vikt och kläderna hänger och slänger som trasor runt min beniga kropp. Just nu så kan jag endast hoppas på en svårare skada för annars så vete fan vart detta tar vägen. Jag manar till gemensam kamp mot vår tids svåraste drog och ser gärna ett antal stödgalor i tv inom kort. HJÄLP MIG JAG ÄR LÖPARNARKOMAN!

Jag blir helt enkelt inte klok på vad feminismen är/befinner sig 2015. Nästan alla jag pratar med är lika tvärsäkra på att just de besitter den korrekta definitionen. Känns som det mest är politik och väldigt lite lika villkor. Nyfiket försöker jag aktivt lyssna och förstå men min förvirring är oftast bara ännu större efter avlutat samtal. Detta är i och för sig inget nytt utan jag har länge levt med att jag inte vet vad begreppet innefattar. Självfallet kan en göra några enklare slagningar på ordet, men då blir iallafall inte jag klokare eftersom vi exempelvis har likhetsfeministerna och särartfeministerna som har helt olika utgångspunkter. Ett ytterligare problem är att ett parti, Fi, ju har med ordet i sitt partinamn och därmed bitvis äger begreppet. Om jag inte delar deras syn inom en rad områden är jag då inte feminist? För att debatten skall ske med rätt avstamp samt att vi vet vad vi debatterar så bör de ske en uppstramning kring begreppets ramar. Möjligen så är detta inte ett problem för andra men för mig är begreppsförvirringen ett problem som jag hoppas kunna lösa i framtiden. Ty om det i grunden handlar om lika villkor på alla plan och ett rättvist samhälle så jag såklart på!

VARNING! Vill inleda med att varna känsliga läsare för vad som komma skall. Avbryt genast vidare läsning om du tror att du kommer ta skada.

Den senaste tidens debatt om triggervarning inom universitetsvärlden tar sitt avstamp helt fel i mitt tycke. Vi borde verkligen börja utbilda de som arbetar inom sjukvården så att varningarna kommer redan på barnbördshusen. Jag tog mig friheten att väggmåla in en lämplig text (se bilden) som från och med 2015 bör bli standard inom EU.

Har under lång tid slagits av vilken fullkomligt fantastiskt stark drog organisatoriskt krångel kan vara. Många tycks bli berusade redan i unga år och letar efter jungfrusilen varje dag under resten av livet kosta vad det kosta vill. Inkörsporten till det tyngre missbruket finns att hämta i just de unga åren och har sitt ursprung i tidiga diskussioner där en lyckas påverka och kickar på känslan. Detta missbruk tar sig, precis som allt missbruk, lite olika uttryck hos olika individer vilket ger att det blir väldigt spännande att observera och befinna sig nära. Grupperingar, kotterier, pakter och oheliga allianser bildas precis som inom vilken dokusåpa som helst och inblandade personer blir höga som hus. För de allra flesta så är målen dåligt uttalade/formulerade och endast något vagt i horisonten. Vidare så är det inom detta misbrukande viktigare att tala i rubrikform än om faktiska beteenden. Det är alltså inte produkten som är intressant utan processen. Tur då att det finns konsulter så som undertecknad som kan ge sig in och hjälpa de som har fastnat i ett organisatoriskt drogande.

Låter ju alldeles underbart att vi nu har en negativ ränta i det här landet för att på så vis förändra beteendet hos landets medborgare. Precis som vanligt så är antagandet att psykologi på något vis är statiskt och att kunskap inom detta område inte är viktigt om man vill förändra beteenden. Istället så är det endast ekonomin som skall regleras och genom denna så skall det mänskliga psyket påverkas i önskad riktning. Skall man styra beteendet hos 9 miljoner människor så bör man verkligen ha gedigna kunskaper om behaviorism och neuropsykologi. Dessa kunskaper är viktiga för att exempelvis förstå att beteenden påverkas av om de blir belönade eller bestraffade. Samtidigt som riksbanken nu sänker räntan till en minusnivå så gör bankerna snarlika försök att påverka beteenden genom att dribbla med procentsatser och avbetalningsplaner. Det börjar i mitt tycke bli hög tid för psykonomiutbildning på bred front så att vi får koll på den psykologiska räntan.