Emotionen rädsla är ett vapen lika mäktigt som atombomben. I mångt och mycket så har just atombomben under många år fungerat utmärkt som ett sätt att skapa rädsla och fruktan. Idag är det dock annat i vår omvärld som skrämmer ännu mer. Just nu så är stora delar av det som en gång i tiden kallades västvärlden rädda för att bli attackerade av en eller flera "religiösa" knäppgökar. Det är såklart så att det är nästan osannolikt att drabbas av detta våld, men det betyder inte att rädslan inte är reell för den som känner den. Utan att förminska någons rädsla så vill jag för en kort stund göra en koppling till flygrädsla. Att vara rädd för att flyga är helt ologiskt eftersom det är mer sannolikt att vinna på lotto än att krascha med planet. Men för den som är rädd och som sitter där i en cylinder som brakar fram i 700 km/h, tiotusen meter över havet så är den vetskapen en klen tröst. Spelar liksom ingen roll att det är farligare att åka bil. Vi skulle då kunna tänka oss flera förklaringar till den terroristrädsla som genomsyrar vardagen för många idag. Dels så exponeras vi via media nästan varje vaken minut och denna del tycks alstra oro och rädsla hos många. Trots den massiva exponeringen så tycks många inte habituera utan fortsätter att vara rädda. Det har säkert att göra med alla nya incidenter som sker och som rapporteras i stora rubriker, även om flera av dem kanske endast är snömos. Vilket som så blir det jobbigt för de som redan har ett högt stresspåslag och då funkar artiklar och inslag bara som bensin på lågorna. En annan förklaring är vår starka längtan efter kontroll. Då vi kör bil så tror vi att vi enkelt kan ducka, bromsa eller väja om en lastbil hamnar på fel sida och kommer i full fart mot oss, så är det såklart inte. Med terroristerna så är det annorlunda på precis samma sätt som med flygplanet, dvs vi har ingen upplevd kontroll alls. En ytterligare del är det grupptänkade som många just nu tycks vara inne i. De politiska lobbyisterna på alla ledarsidor bidrar också genom att elda på detta grupptänkande. I olika medial format så hamrar de in hur nära kollaps vi är och hur farligt allting blivit. Detta ger att många nu betraktar dessa domedagsanalyser som en sanning. Allt sammantaget så bär nu många på en stark förväntansångest över att terrorangreppet vilar runt hörnet. Så vid sådana här händelser så är det som om många får någon form av kollektiv GAD, även om det såklart inte finns kollektiva diagnoser. Rädslan och oron genomsyrar iaf många människors liv och det är precis vad knäppgökarna vill. 

...och 2014 så dog cirka 25 700 personer inom EU i trafiken!

Politikerföraktet når nya bottennivåer år för år i det här avlånga landet. Det politiska landskapet är frammejslat i fredstid och under nästan orimlig tillväxt vilket givit att debatter under många år mest kom att handla om hög eller låg skatt. Vi befinner oss nu i ett läge med nästan dagliga kriser och stora emotionella utmaningar för många människor. Att företrädare då ger sig in i diskussioner på Twitter som jag tycker mest liknar barnsligt gnabb gör inte att trovärdigheten för någon av dem ökar. Mina vänner som håller på den ena eller andra skulle säkert ha åsikter om vem som har rätt och vem som började etc., men för mig så känns det bara som att riksdagshuset är en stor sandlåda där några lättkränkta barn bråkar om samma hink och spade. Man kan säkert tänka sig att Palme och Fälldin slängde käft i riksdagens matsal om hur många prostituerade som Geijer faktiskt hade gått till, men detta skedde inte inför öppen ridå. Frågan är om det överhuvudtaget är så lämpligt att våra politiker hänger på Twitter och paketerar sin politik på 140 tecken. Jag skulle önska att de skärper sig och tar del av forskning kring samtalsmetodik så vi slipper denna ovärdiga kommunikation.

En man har en magisk sten i sitt hem som han tillber och vårdar ömt. Ingen stör sig på mannen och har får år ut och år in göra så som han önskar med sin sten. Så en dag så inser mannen att fler måste få ta del av den magiska stenen och han ger sig ut för att berätta om allt det fantastiska. Tiden går och några blir intresserade av vad mannen har att säga. Mannen blir mer och mer emotionellt uppspelt och förstärkt i sin tro på stenens krafter. Han blir också socialt förstärkt av att så många är intresserade och vill lyssna på honom. Efter ytterligare tid så handlar det inte längre bara om att be och vårda utan mannen och hans lärjungar hämtar sina beslut från stenen och bygger sina liv på vad stenen har att säga till dem. Andra människor som inte är lika frälsta på stenen skall övervinnas till den rätta tron eller så avfärdas de som förlorade.

Det är 2015 och det är hög tid att vi börjar diskutera organiserad religion och det elände som kommer i dess väg. I någon form av skala så kan en säga att enskildas andlighet är oproblematisk. Religiösa skrytbyggen som domkyrkan i Uppsala är något mer eländiga. Jag menar inte att vi skall riva och bygga p-hus eller blåsa ut huset och göra bostadsrätter, men vi måste kunna diskutera vad huset symboliserar. Vidare är det än värre med religiösa partier då dessa har som uppgift att ytterligare påverka oss andra med sin religion. Ta KD som exempel, någon säger då att de endast är ytterligare ett borgligt parti, men skulle detta vara sant så skulle de vara onödiga då det ju redan finns flertalet andra snarlika partier. Vidare så hämtar de näring till sin politik från sin sten (dvs den kristna tron) och en viktig uppgift för dem är att sprida läran. För mig blir detta väldigt obehagligt när det exempelvis kommer till mina barn. Jag vill verkligen inte att de sjungs psalmer eller att avslutningar hålls i en kyrka. Riktigt eländigt blir det då det finns en statsbyggnad som helt eller delvis bygger på religiösa dogmer och då måste vi agera. Avslutningsvis så kanske någon tänker att om en person tror på en gubbe som bor bland molen och som skapat allt eller att hen tror på magiska väsen så är det ett tecken på ett nära förestående psykosgenombrott. Men här måste vi bromsa oss och låta var och en tro på vad hen vill. När hen sedan ger sig ut på stan och skall missionera så måste vi ta debatten.

Så, ateister i alla länder, förena er!

Vi står för en gigantisk utmaning och den består i att vi inte vet hur vi skall integrera alla de förvirrade vita män (samt ett antal kvinnor) som helt missat att året är 2015. Dessa personer bor oftast i mindre städer i slitna kåkar. Kännetecknande för de som bor i dessa kåkstäder är att utanförskapet är enormt och gemenskapen med många andra medborgare är i det närmaste obefintlig. Vidare så är utbildningsnivån låg och det finns hos vissa språksvårigheter samt kunskapsluckor avseende matemaik vilket ger att de får svårt att förkovra sig i större samt svårare textmassor eller för all del statistik. Dessa personer samlas runt jaktlagets lägereld och berättar historier från förr då alla var vänner och det fanns mer jobb än kottar i skogen. En konservativ drömvärld målas och den upprepas så ofta att den blir till en sanning. Liknande lägereldar finns i den digitala miljön och där dold bakom anonymitet så kan hen ta i lite extra och hälla bensin på de lågar som inte brinner tillräckligt kraftigt. Deras dåliga utbildningsnivå ger också att de avfärdar, för dem, komplicerade forskningsrön och istället så får de fakta och sina sanningar från olika webbplatser. Rädslan för främmande företeelser så som personer med annan etnisk bakgrund, obekanta kulturyttringar, HBTQ-personer etc alstrar en annan emotion, nämligen ilska. Behavioristiskt samt social- och gruppsykologiskt så kan detta förklaras på flera sätt. Dels så blir de ensamma och förvirrade personerna förstärkta av varandra vilket exempelvis stärker beteendet att näthata. Vidare så blir hen någon i gruppen och helt plötsligt så finns de i ett sammanhang. Betänk att även Anton Lundin Pettersson har varit en liten krabat med ärtrör, smatterband och drömmar. Det måste alltså å det snaraste tas krafttag för att införliva dessa personer i det moderna samhället och detta mina vänner är integrationens största utmaning.

Sitter nere i Cypern och skall kolla min mejl invid cirka 10 barn som spelar olika spel på de andra datorerna. Slås av att ingen av dem har ro att kunna koncetrerar sig på sitt spel utan befinner sig helst i alla spel samtidigt. De är till och med intresserade av mina tråkiga mejl för vem vet vad för spännande som där döljer sig. Har under de senaste dagarna roat mig med att observera barnens beteenden här vid datorerna och de tycks ha ett helvete att välja. För inte nog med att andra kanske gör något roligare än de själva, de måste dessutom välja bland tusentals gratisspel. Kognitionspsykologin har gång efter gång visat på hur jobbigt/svårt vi har med många olika val samt att det är komplicerat för oss. Samma problem drabbar de lite äldre som slår sig ner, skall de välja FB, AB, sin mejlkorg, jobbrelaterade delar, kolla kontot etc etc etc. Enklare var det då vi bara kunde spela fia i sommarstugan och fick post i kuvert, men det var aldrig bättre förr!

Under de senaste åren har jag haft anledning att fundera kring de svårigheter som så väldigt många har med att särskilja sakfrågor från den som sagt det samt att även särskilja dessa delar från det ämbete som personen företräder. För min egen del är detta extra påtagligt i min roll som studierektor vid Uppsala universitet. Många gånger innbär studierektorsskapet att jag måste vara som en "lerig stövel i ansiktet" då jag tvingas påvisa fel och brister samt hänvisa till tråkiga lagtexter och författningen. Det är på många sätt intressant att så många tycks tro att de åsikter jag framför i mitt ämbete är åsikter som är mina privata. Samma företeelse drabbar såklart många olika ämbeten och ett annat exempel är domare som hängs ut som svin trots att de kommit fram till ett helt korrekt beslut utifrån lagtexten. Domaren själv kanske fantiserar om att rulla den tilltalade över öppen eld men sätter sina personliga åsikter åt sidan för agera korrekt i ämbetet. När blir det då fel, jo då någon inte agerar korrekt i sitt ämbete utan låter sina personliga åsikter påverka den enskilda sakfrågan eller ett beslut. Ett viktigt tillägg är att alla i sitt ämbete måste vara beredda på att ta diskussionen kring exempelvis ett beslut, men det är då rimligt att alla inblandade parter behandlar just sakfrågan.

Jag tänkte först skriva att detta inte påverkar mig alls, men ångrade mig och inser att detta påverkar mig kontextuellt. Dvs jag kan inte i förväg säga om påhopp påverkar mig utan varje enskilt fall måste behandlas separat. Vem som säger något, hur det sägs, i vilket sammanhang det sägs samt hur mycket jag har investerat i sakfrågan/ärendet/beslutet påverkar hela min inställning till det som framförs. Mitt egna mående och dagsform är givetivs också viktiga komponenter.

Nu låter det kanske som om jag aldrig själv har dessa svårigheter, men så är det såklart inte alls. Träffar jag exempelvis en person med rasistiska åsikter så antar jag nästan direkt att personen har en skruv lös oavsett ämbete.

Egenterapin måste granskas
 

Fram till U21-em så kunde jag inte indentifiera något som skulle kunna få mig att känna några varmare känslor för ett land eller landslag. De få gånger jag tittade på en match så höll jag på Zlatan och sket i allt det andra. När dessutom mentala kalhyggen hade lagt beslag på allt vad nationskänsla etc står för så har ju valet att vara anti varit mycket lätt. Något hände dock då jag i periferin tittade på och läste om U21 (skall jag vara ärlig så såg jag endast finalen). Detta var det Nya Sverige och den sammansättning av personer med olika bakgrund som jobbar mot ett gemensamt mål kan jag ställa mig bakom. Skall verkligen inte säga att jag är över på andra sidan och helt har ändrat uppfattning, men U21 fick mig verkligen att tänka till.

Överallt ser vi dem, löparnarkomanerna, och nu är även jag sedan en tid tillbaks hårt drabbad. Många tänker säkert att detta är något som det bara är att sluta med, men så enkelt är det absolut inte. Har en väl börjat så är det sjukt svårt att sluta. Det börjar ofta helt oskyldigt med några raska promenader men ganska snart så passeras parkbänkar i en allt snabbare hastighet. För oss drabbade så slår detta mot andra intressen, arbete, vänner och familj. Jag kan tillexempel inte ta hissen utan att tänka att jag därmed missade viktig träning. Gamla intressen så som kraftig berusning och uppesittarkvällar får stå tillbaks för mitt missbruk. De sociala förstärkarna är självfallet förödande och girigt så suger jag i mig av påhejningar via sociala medier samt i det verkliga livet. Som inte detta vore nog så påverkas hela vår hjärnas belöningssystem och vi är inom kort slavar under vårt eget rus. Precis som många andra så har jag rasat i vikt och kläderna hänger och slänger som trasor runt min beniga kropp. Just nu så kan jag endast hoppas på en svårare skada för annars så vete fan vart detta tar vägen. Jag manar till gemensam kamp mot vår tids svåraste drog och ser gärna ett antal stödgalor i tv inom kort. HJÄLP MIG JAG ÄR LÖPARNARKOMAN!

Jag blir helt enkelt inte klok på vad feminismen är/befinner sig 2015. Nästan alla jag pratar med är lika tvärsäkra på att just de besitter den korrekta definitionen. Känns som det mest är politik och väldigt lite lika villkor. Nyfiket försöker jag aktivt lyssna och förstå men min förvirring är oftast bara ännu större efter avlutat samtal. Detta är i och för sig inget nytt utan jag har länge levt med att jag inte vet vad begreppet innefattar. Självfallet kan en göra några enklare slagningar på ordet, men då blir iallafall inte jag klokare eftersom vi exempelvis har likhetsfeministerna och särartfeministerna som har helt olika utgångspunkter. Ett ytterligare problem är att ett parti, Fi, ju har med ordet i sitt partinamn och därmed bitvis äger begreppet. Om jag inte delar deras syn inom en rad områden är jag då inte feminist? För att debatten skall ske med rätt avstamp samt att vi vet vad vi debatterar så bör de ske en uppstramning kring begreppets ramar. Möjligen så är detta inte ett problem för andra men för mig är begreppsförvirringen ett problem som jag hoppas kunna lösa i framtiden. Ty om det i grunden handlar om lika villkor på alla plan och ett rättvist samhälle så jag såklart på!

VARNING! Vill inleda med att varna känsliga läsare för vad som komma skall. Avbryt genast vidare läsning om du tror att du kommer ta skada.

Den senaste tidens debatt om triggervarning inom universitetsvärlden tar sitt avstamp helt fel i mitt tycke. Vi borde verkligen börja utbilda de som arbetar inom sjukvården så att varningarna kommer redan på barnbördshusen. Jag tog mig friheten att väggmåla in en lämplig text (se bilden) som från och med 2015 bör bli standard inom EU.

Jag tycker verkligen att folk bör vara lite mer tacksamma nu för tiden. Här tänker jag inte minst på de unga lintottade patienter som jag träffat inom psykiatrin under många år. Att de råkar vara traumatiserade av sina upplevelser, att de är på flykt undan personer som skadat dem samt att de känner sig illa behandlade av myndigheter och samhället är inte relevant för frågan. Hur skall vi kunna bygga ett samhälle där folk inte tar av sig hatten/kepsen och bugar när de får omvårdnad och omsorg?

Känner ni igen resonemanget? Tycks som om företrädare för KD, KDU och M fullständigt har tappat fotfästet när det gäller mänskliga rättigheter och empatiska beteenden. Kom igen nu politiker - tänk om, gör rätt!
 

Har under lång tid slagits av vilken fullkomligt fantastiskt stark drog organisatoriskt krångel kan vara. Många tycks bli berusade redan i unga år och letar efter jungfrusilen varje dag under resten av livet kosta vad det kosta vill. Inkörsporten till det tyngre missbruket finns att hämta i just de unga åren och har sitt ursprung i tidiga diskussioner där en lyckas påverka och kickar på känslan. Detta missbruk tar sig, precis som allt missbruk, lite olika uttryck hos olika individer vilket ger att det blir väldigt spännande att observera och befinna sig nära. Grupperingar, kotterier, pakter och oheliga allianser bildas precis som inom vilken dokusåpa som helst och inblandade personer blir höga som hus. För de allra flesta så är målen dåligt uttalade/formulerade och endast något vagt i horisonten. Vidare så är det inom detta misbrukande viktigare att tala i rubrikform än om faktiska beteenden. Det är alltså inte produkten som är intressant utan processen. Tur då att det finns konsulter så som undertecknad som kan ge sig in och hjälpa de som har fastnat i ett organisatoriskt drogande.

För både människor och djur så är kategorisering nödvändig för överlevnad det har neuro-, social-, personlighet -och kognitionspsykologin många gånger slagit fast. Vi ordnar vår omvärld vilket på många sätt förenklar vardagen och det har evolutionärt gissningsvis varit en förutsättning för överlevnad (ätliga bär vs gifta bär). Så även små barn försöker ordna sitt liv i pojkar/flickor, 5-/9-åringar, sommar-/vinterlekar, grönt/gult m.m. och de kan redan i unga år bli förvirrade då något/någon inte passar in. Det ironiska är att även vuxna tycks störas något fruktansvärt då kategorierna rubbas och/eller förskjuts. I vissa fall tar sig detta hemska uttryck i form av våldshandlingar och hat då affekterna hos individen går på högvarv. Hur fruktansvärt jobbigt måste det inte vara för de individer som inte kan kategorisera vem som är man/kvinna, för jämställdhet men inte feminist, troende/icke troende, hetero-/homo-/asexuell, höger/vänster osv. Det är förstås självklart att dessa individer måste gå i taket då omvärld inte ser ut så som de skulle önska (obs ironi). Är det då möjligt att komma runt denna nedärvda viktiga förmåga som vi besitter? Det är det absolut, hjärna är en fantastisk konstruktion som klarar massor med komplicerade tankevändningar men det krävs lite eget arbete samt att överbygga sitt eget motstånd för att inte fastna i kategoriseringens förbannelse. 

Då jag tittar på fenomenet med nättroll så kan jag inte låta bli att slås av hur mycket det liknar spelmissbruk. Suget efter att få stiga i graderna och bli en ännu mäktigare karaktär liknar verkligen andra typer av spel. Precis som jag skrivit tidigare (trolla på avpixlat) så äter dessa troll andras uppmärksamhet och hela företeelsen bygger på att bli sedd, ungefär som den här bloggen. Det framstår också tydligt att vi kan återfinna dessa karriärsugna troll ifrån olika samhällsskikt. Det är ju nämligen så med missbruk att det finns överallt i samhället. Vi skall självfallet vara lite försiktiga med att gör allt för djärva kopplingar till alkohol- och narkotikamissbruk, men vi kan hämta hem flera liknande beteenden då det kommer till exempelvis spelmissbruk. Om några nu älskar uppmärksamheten och kickar på att bli uppmärksammade så kan en ju fundera kring vad de senast tidens uppmärksamhet gjort med denna grupp. Skulle vara väldigt intressant att se hur många fler som varit inne på Flashback den senaste veckan i jämförelse med en snittvecka. Om ännu fler rör sig på sidan så är det självklart godis för sugan troll att fler nu tittar på vad de hittat på för bus. Slutar vi inte bry oss så kommer några troll ta i ännu mer då de ju så hemskt gärna vill stiga i graderna i jakten på trollens finrum. Väl där får man fina kläder, dricka fria drinkar, välja vad man vill från Spotify (och alla andra måste tålmodigt lyssna), bli omsvärmad av hens som man finner attraktiva, iaf så tycks de karriärsugna trollen tro det. 

Intervjuer med undertecknad i SvD och AB.
 

Låter ju alldeles underbart att vi nu har en negativ ränta i det här landet för att på så vis förändra beteendet hos landets medborgare. Precis som vanligt så är antagandet att psykologi på något vis är statiskt och att kunskap inom detta område inte är viktigt om man vill förändra beteenden. Istället så är det endast ekonomin som skall regleras och genom denna så skall det mänskliga psyket påverkas i önskad riktning. Skall man styra beteendet hos 9 miljoner människor så bör man verkligen ha gedigna kunskaper om behaviorism och neuropsykologi. Dessa kunskaper är viktiga för att exempelvis förstå att beteenden påverkas av om de blir belönade eller bestraffade. Samtidigt som riksbanken nu sänker räntan till en minusnivå så gör bankerna snarlika försök att påverka beteenden genom att dribbla med procentsatser och avbetalningsplaner. Det börjar i mitt tycke bli hög tid för psykonomiutbildning på bred front så att vi får koll på den psykologiska räntan.

Tyvärr så känns det allt svårare att ha en diskussion kring religion samt vad religion skulle kunna ha för plats i samhället 2015 då mentala kalhyggen i Sverige och i andra länder beter sig som galna. I och med att vissa kastar brandbomber på moskéer och andra skär halsen av amerikanska journalister så får vi ett klimat som mest kommit att handla om rädsla och oro. För mig som icketroende så blir det svårare att ha den debatten om religion som jag verkligen skulle önska. Jag skulle gärna sitta ner med olika företrädare och diskutera historia, samhälle, juridik, psykologi m.m. kopplat till religion. Men då de vansinniga äger debatten så blir detta tyvärr allt svårare vilket är olyckligt på så många nivåer. Å andra sidan så får man får ju inte glömma att denna bloggpost skrevs i den tiden då julen firats eftersom tomten kommer då vilket säkert retar någon från den andra sidan!