Inte sällan så får jag frågan ”är Lydias skola bra?” av vänner och bekanta. Flera multipla frågeställningar väcks då i mitt huvud för jag inte vet hur jag förväntas utvärdera skolan. Lydias trivs och lärarna är engagerade så jag brukar såklart svara ”bra”, men alltid med tillägget ”tror jag”. För mig är det egentligen inte en gåta hur man skall utvärdera skolan däremot så är den stora gåtan vad man vill att skolan skall ägna tid och kraft åt. Vi vet ungefär vad vi mäter men inte vad ”bra” data borde visa. Skall man prata om utbildning så måste man sålunda studera flera olika utfallsmått. Någon form av grundläggande läs- och skrivkunskaper kan nog alla vara överens om är bra men därefter så känns allt mer oklart. Frågan borde kanske vara omvänd vilka produkter är det vi önskar att utbildningsfabriken skall spotta ut. Önskar vi att rabblakunskaper i likhet med kungalängder så bör frågan väckas vad man har för nytta av detta 2014 då allt snabbt går att googla fram. Någon drar direkt fram men redan Linne sa något i stil med om man inte känner tingens namn så är kunskapen värdelös (ni kan ju googla själva om ni vill veta mer exakt vad han sa). Men det var på 1700-talet då man åkte droska till Uppsala där den samlade kunskapen i Sverige fanns. Ibland hör man snack om att vi måste kunna konkurrera på den globala marknaden. Frågan uppstår då återigen vilka kunskaper har varit viktiga för Nobel, Alfa Laval, IKEA, HM samt nyckelpersoner inom det svenska musikundret. Om skolan skall alstra beteenden som ovan företag och personer har haft nytta av så kanske tid skall läggas på och innovationsövningar, kreativitet, presentationsteknik, kommunikationsteknik, start eget m.m. Samtliga av ovan problem anser jag såklart även finns inom mitt eget arbete vid universitetet, dvs vilka produkter skall vi spotta ut. En sak känns i alla fall som helt nödvändig 2014 och det är att man tidigt utbildar barn i kritiskt tänkande och källkritik så att de inte växer upp och bara pratar om ”hemma på våran gata i stan”. I dagens enorma brus så måste alla människor kunna sila och utvärdera den information som de matas med dygnets alla vakna timmar. Så tills vidare så bör vi säga ”Fuck Pisa-utredningen” som bara tenderar att låsa ramarna för våra diskussioner.

Inom inlärningspsykologin så pratar man ofta om relationen mellan instruktion och modell.  Denna relation är komplicerad inte minst då det kommer till exempelvis. barnuppfostran. Nästa alla föräldrar har någon gång skrikit åt sina barn att de skall sluta skrika, vilket såklart blir sjukt märkligt för barnet. Några som verkligen får brottas med denna relation i sin profession är politiker som gärna vill trumma in hur medborgare skall bete sig och som därmed måste föregå med gott exempel. Det är självfallet fullkomligt omöjligt att bli politiker och att inte ha med sig lite skit i olika hörn från det civila livet. I händelse av att jag ämnade skola om och bli politiker så skulle jag till TT få börja med att skicka en lista lika lång som tomtens totala julklappslista med förklaringar av mina tidigare ageranden. Vad jag försöker säga är att vi varken kan eller ska förvänta oss att politiker skiljer sig särskilt mycket från oss andra, vilket jag anser vara bra. En annan dimension uppstår dock då politikerna är aktiva och befinner sig mitt i orkanens öga, då bör de gå fram med ökad försiktighet och väga sina beteenden på en finkalibrerad våg. Ta exempelvis Cecilias TV-licens, Håkans bostäder eller nu senast Åsas båtfärg. Samtliga av dessa politiker har hamnat i blåsväder efter att ha agerat klantigt under sin tid som politiker eller strax innan. Jag kan ju tycka att det är skitsaker, men också ha en förståelse för att gemene hen stör sig på detta då det går emot vad politikerna säger sig företräda. Man skulle kunna säga att modell och instruktion inte harmonierar vilket får till konsekvens att instruktionerna tappar i styrka. Frågan är sedan vart vi är på väg när olika politiska företrädare kommer undan med olika beteenden som inte ens kan bedömas med samma mätverktyg. För hur man än vrider och vänder på det hela så är det stor skillnad på att inte betala TV-lincens och att gå loss med järnrör eller att kränka någon i ett nätforum. Det hela resulterar i att våra journalister verkligen får jobba för pengarna då de skall bedöma beteenden som inte ens är på samma nivå och försöka belysa dessa utan att framstå som allt för enögda. Vi andra får helt enkelt göra våra egna analyser och förhålla oss till eventuella glapp mellan modeller och instruktioner.

I samband med valet så skrev jag att jag gör slut med SD-röstarna och att felet helt ligger hos dem och inte hos mig. Efter viss självrannsakan så har jag kommit tillslutsatsen att felet nog i ganska stor utsträckning ligger hos mig och mina gelikar. Har läst otaliga analyser av hur det kommer sig att SD fick 13% av väljarstödet och den bild som målas är att stora delar av befolkning känner sig undantryckta av en arg mobb. Likt trollen i Trolltyg i tomteskogen som tar till facklor och skriker ”bränn, bränn, bränn” så har vi samlats i grupper och skriker ”hen, hen, hen”. Dessa grupper är inte heterogena utan det finns en stor spridning inom grupperna i hur man ser på samhället. Den upplevs dock av SD-anhängarna som otroligt homogen och man omnämner det som en PK-maffia. Om jag för en stund struntar i alla andra och tar avstamp i mig själv så är jag någon form av ”akademiker-kultur-ateist-socialliberal”-person (om nu personlighet finns) och har väldigt många skarpa åsikter i väldigt många frågor. Jag tror absolut inte på någon gud eller på något annat övernaturligt (vilket inte innebär att jag inte respekterar andra som gör det), jag tycker att det är utmärkt att det inte är några svenska flaggor vid mina barns avslutningar och att det inte förekommer psalmer, jag förlitar mig helt på vetenskapen (inte minst för att den hela tiden är redo att förändra sin syn på sanningen), jag gillar inget politiskt parti eftersom inget av dem utgår från forskning utan mer från tro och magkänsla, jag tycker beslut skall baseras på det senaste forskningsläget för att sedan förändras om forskningen kommer fram till nya slutsatser (länge leve metastudier), jag gillar verkligen inte tanken på nationalstaten och jag önskar att vi jobbar för att denna avskaffas, jag firar aldrig nationaldagen utan försöker se till att jobba denna dag, jag tycker protektionism och värnande av ”våra egna” är direkt vidrigt, jag anser att traditioner bör få se olika ut samt att de förändras och anpassas över tid om så önskas, jag gillar systembolaget då jag ändå bara är intresserad av de lite dyrare produkterna som aldrig kommer finnas på ICA, jag tittar nästa inte alls på TV då det bara är skräp (opium för folket), jag håller inte på något lag i något sammanhang (vilket jag såklart gjorde som barn), jag har en väldigt bestämd uppfattning om vad som är god smak, jag har en tydlig bild av kulturbegreppet, jag gillar att använda begrepp som hen och ogillar självfallet värdeladdade ord som neger, jag tycker att invandringen bör få öka, jag tycker miljöfrågor och lika villkor för alla är viktigare än något annat, m.m. m.m.. Avslutningsvis så är jag sjukt ängslig för att inte vara PK och för att inte säga, göra och agerar korrekt i alla sammanhang. Så, jag är absolut en stor del av problemet och det börjar kanske bli dags för mig att visa för dem att jag inte är så farlig som de tycks tro.

Min bild av den debatt och de diskussioner som förts de senast åren är att vissa yrkeskategorier får stora skopor med skit. Jag tycker allt som oftast att man sparkar mot en hel grupp då någon eller några beter sig illa. Vi har här en klassisk form av generalisering samma fenom som förekommer vid exempelvis rasism. Om exempelvis en polis går över alla rimliga gränser för hur hen bör agera så anser många att det är fel på alla poliser. Möjligen så har poliskåren vissa strukturella problem, men vilken organisation har inte det? Jag inser självfallet att det blir extra olyckligt om en samhällsbärande organisation har denna typ av problem. Man bör dock beakta att poliser jobbar i miljöer som utsätter individer för enorma stressorer. Vidare så är många inte sena att hoppa på domare, åklagare, nämndemän och domstolar då en dom fallit och de flestas uppfattning inte stämmer med domen. Många som skriver om målen och domarna har inte läst domen och självfallet inte varit med i rättssalen eller för den delen tagit del av utredningen. Jag är av den fulla övertygelsen att de som utreder och dömer försöker göra detta efter bästa förmåga samt följa angivna lagar och förordningar. Om sedan domen inte blev så som vi hade önskat eller tänkt så beror det oftast på hur lagen är skriven. Är vi inte är nöjda får vi i demokratisk anda rösta fram politiker som drar lagtexten åt det håll vi önskar. Det är på alla sätt nödvändigt att vi har en fungerande rättsstat i vårt demokratiska samhälle och att bedriva häxjakt på dess företrädare bidrar inte positivt utan skapar bara en ”vi-och-dom-känsla”. Får dessa personer och organisationer arbetsro så kan de gemensamt och internt se till att de som inte sköter sig får lämpliga tillrättavisningar. Får de även höra då de gör rätt så ökar mängden positiva beteenden. Ytterligare en komponent är olika former av utbildningsinsatser och då inte minst de som rör det mänskliga psyket. Avslutningsvis så kan det inte nog påpekas att samtliga av rättsstatens företrädare arbetar med medborgarservice och att de i och med detta faktum är satta att hjälpa. Vi andra måste inse att vi ibland måste hjälpa den som är satt att hjälpa.

Trots att jag aldrig träffat någon som sagt att hen röstar på Sverigedemokraterna så gör jag nu slut med 13 % av befolkningen. Jag tror inte jag pallar dialog och kommunikation och jag är osäker på om SD-gänget förtjänar min dyrbara tid. Anledningen är också att jag till skillnad från exempelvis Zoran inte kan hantera mig själv då någon är ett mentalt kalhygge och argumenterar som en 2-åring. Vidare så lever jag mitt liv på ett sätt som ger att jag i mitt jobb och i mitt privata liv aldrig kommer i närheten av människor som ger uttryck för SD-åsikter vilket ger att detta bör bli ganska smärtfritt. För mig är SD-anhängare gåtor och jag kommer nog aldrig riktigt förstå dem. Visst kan jag någonstans förstå frustrationen och förvirringen hos en 18-åring från en mindre ort som är arg på allt och som kanske har svårt att se något ljus i framtiden alls. Men hur skall jag förstå alla de andra? Då det gäller det där med att göra slut så skulle jag vilja ge SD-delen av befolkningen ”det är inte ni, det är jag”-rutinen men tyvärr så kan jag inte göra det, utan det här är helt ert fel. 

Under flera veckor så har jag av mina vänner, nära och kära blivit bombarderad med överraskningar och gåvor. Det kulminerade på min födelsedag då jag via social medier överöstes av lovord, hyllningar och gratulationer samt i riktiga livet blev hyllad på så många sätt. Jag hoppas ni förstår att detta påverkar mig neurologiskt väldigt kraftigt och att mitt belöningssystem nu bara vill ha mer och mer. Jag har blivit knarkare av gåvor och hyllningar på ett inte helt charmerade sätt. Till saken hör att jag redan missbrukar uppmärksamhet genom mitt jobb så den 40-åring som nu skriver detta har ett verkligen skadat psyke. Som den missbrukare jag är så tycker jag trots det jag skriver ovan att mitt missbruk såklart är härligt och jag vill därför tacka för knarket!

Allt sedan hösten 1998, då jag läste klinisk sexologi och fördjupade mig i ämnet porr, har jag försökt lansera ett sätt att analyser just nämnda ämne. Jag tänker mig en trestegsraket där varje del bör analyseras separat. Den första delen är produktionen av det pornografiska materialet, dvs hur ser det ut för skådespelarna samt de som arbetar med inom industrin. Nästa del är den färdiga produkten, dvs hur bilderna/filmerna klipps, paketeras, marknadsförs och helt enkelt ser ut. Den sista delen är konsumtionen och konsumenten. Då vi analyserar porr enligt ovan så skall vi vara försiktiga då vi drar slutsatser om en del baserad på en annan. Detta betyder självfallet inte att de separata analyserna inte kan flätas samman samt att man kan titta på om a påverkar b osv. Men vi kan exempelvis alltså inte nödvändigtvis säga så mycket om produktionen bara för att vi analyserar produkten. Samband kan finnas men då måste vi noga studera dessa och inte dra förhastade slutsatser. Vi skulle aldrig tänka att 100 personer dör i valfri våldsfilm som snurrar på tv valfri kväll, så korkade är vi inte. Vi inser att detta är tricks, stunts, klippning och paketering. Vi skulle heller inte uttala oss om de stunthen som är med och deras villor baserat på vem som tittar på filmen. Men om någon ser ut eller agerar på ett sätt i en porrfilm så drar många direkt slutsatsen att det måste ha varit fruktansvärda förhållanden under inspelningen (vilket det möjligen var eller möjligen inte var). Om vi började göra bra analyser så skulle vi kunna genomlysa branschen och då kanske komma fram till att det är en bransch som genomsyras av dålig arbetsvilkor eller så skulle de kunna visa att det finns en stor spridning. Våra analyser kan kanske även visa att vi skuldbelägger konsumenter utan grund, vem vet vad vi kommer fram till. Analyserna skulle alltså kunna visa på massor av spännande och viktiga saker värda att diskutera. Så nästa gång som du i något sammanhang skall diskutera och/eller analysera porr så har du nu en bra och fungerande analysmodell.

Så här ett antal veckor efter ett valresultat runt om i Europa som var ganska väntat så tror jag vi kan börja göra vettiga analyser. En del i problematiken är att man inte skall låta sig affektstyras alldeles för mycket då det kommer till bemötande av de extrema. Ett gigantiskt problem är att allt fler möter dåliga sidor hos de extrema med samma mynt. Om de säger olämpliga saker så gör jag det också, om de skriver olämpliga saker på nätet så gör jag det också, om de kastar sten så gör jag det också osv. I förlängning så leder detta självfallet endast till ett dåligt debattklimat och en våldseskalering. Dålig kommunikation gynnar bara de extremgrupper som på inget sätt vill vara nyanserade eller se till forskningsrön utan som spelar på människors så kallade magkänsla av rätt och fel. Om vi valsar med i detta så får vi avintellektualiserad debatt där skott från höften kommer rulla fram i våra medier. Skulle vi dessutom försöka bemöta det extrema med något ännu extremare så är slaget snart förlorat. Vi måste därför verkligen undvika att vara extrem mot de extrema.

Jag måste verkligen hålla med den mästerliga vetenskapsbloggare Emma Frans om att det är så jävla skönt när forskning visar på det man hade hoppats. Anledning till att jag nu jublar är att det förhåller sig så att internationella studier visar att ju mer jämställda vi är desto bättre sex har vi. Någon ställer sig då direkt frågan: vad är bra sex? Mitt första raljanta svar blir då, ”vet du inte det!” Mitt något mer nyanserad svar blir att det mäts med intervjuer och självskattning avseende lust, njutning, glädje, m.m. Men det var inte bara kvalitén som påverkades positivt utan även mängden. Att nu forskning pekar åt detta håll är självfallet mycket glädjande och ger stöd åt fortsatt arbete för jämställdhet, inte minst för alla som önskar bra/mer liggande. Så här i tider av Österrikisk triumf så skall det kanske tilläggas att just Österrikarna var mest nöjda med sitt liggande. Allt detta sammantaget kanske är något att funder kring under detta supervalår, dvs nästa gång ni hör någon prata om ekonomi så blir det räkna av men om någon pratar jämställhet så blir det åka av. Allt eftersom jämställda har bättre sex!

Jag har precis som många andra svårt att förhålla mig till vissa företeelser i samhället utan att bli upprörd, det har om inte annat tidigare inlägg visat. Den senaste tidens händelse har gjort mig fullkomligt övertygad om att det på inget sätt finns någon objektiv sanning som kan beskrivas lika av samtliga inblandade. Detta gäller såväl inom världspolitiken och rikspolitiken så som på lokal nivå nära mig själv. Samtliga inblandade besmittar företeelser och beteenden med sina egna känslor. Historierevisionism verkar också bli en produkt av detta och inom kort så brottas man med hur man ser på enstaka fraser eller dokument som har funnits/sagts alternativ inte har funnits eller sagts. Som betraktare så blir det spännande att följa detta samt försöka se någon objektivet någonstans. Ju närmre man befinner sig händelsen ju svårare blir det även för en själv eftersom man då blir emotionellt engagerad. Riktigt turbulent blir det då läger bildas och olika beskrivningar vinner mark på den ena eller andra sidan. Gruppsykologiskt så är detta helt i linje med forskningen som ju gång efter annan visat på hur skönt det är för en grupp att få definiera sig genom avstånd från andra.
      Man kan å andra sidan fråga sig vad som skulle hända om vi inte länkade känslor till våra beslut eller våra omvärldsanalyser. Vi skulle förmodligen bli mer sakliga och mindre störda, men vi skulle självfallet även bli sjukt ointressanta. Så det bästa för alla är nog kanske att vi låter känslor störa det vi tänker göra!

Betänk hur många trådar och inlägg som har besudlats av troll som givit sig in och kastat skit till höger och vänster. Dessa troll tar ju gärna i från tårna för att någon skall bry sig och se dem. Deras hela existens bygger på att bli förstärkta av andra som ibland dansar med och skriver saker som: ”nej, men du kan ju inte mena att man skall döda barn bara för att de inte kan uppföra sig på restauranger!”.  Om man istället fortsätter att diskutera det man från början hade för avsikt att belysa så kommer de snart tröttna. Det hela är egentligen inte svårare än att man låter deras kommentarer står kvar okommenterade, så kallad utsläckning. Se gärna istället det tragiska i deras tafatta försök till uppmärksamhet. Då ni nu vet hur ni skall förhålla er till detta fenomen så vill jag gå vidare och uppmana er alla att trolla på Avpixlat. Men jag tänker mig inte alls att ni skall skriva ”era korkade, jävla idioter” eller ”man borde ju skjuta alla sverigedemokrater”. Vi begår då samma fel som ovan beskrivan troll och detta kommer bara ge de som är aktiva på Avpixlat mer vatten på sin kvarn. Istället skall vi trolla genom att skriva ”kära Kill´kill´kill, du verkar ju vara en trevlig person, jag förstår inte varför du är så arg på de som inte tycker som du” eller ”ni skriver att detta inte är en demokrati då era åsikter aldrig får plats i de stora tidningarna eller på tv, men visst är det då härligt att demokratin bjuder er på denna möjlighet att få skriva nästa vad ni vill här”. Om vi alla testar att kasta oss ut och gör detta så kan det bli flera otroligt spännande effekter där de Avpixlataktiva inte kommer veta in eller ut. Jag kommer inom kort börja trolla med mitt alias Still_W.A.A.R.A, håll utkik och/eller häng med. På detta sätt har vi chans att besudla en tråd med positiva synpunkter och oväntad återkoppling till alla som hänger på Avpixlat och sprider hat.

Under en längre tid har jag observerat hur dåligt media i synnerhet och människor i allmänhet hanterar SD och deras likasinnade. Till denna skara måste jag tyvärr också räkna mig själv då inte heller jag lyckas tygla mina tankar när jag samtalar om/med dem. Det handlar som jag ser det framförallt om två delar där det brister lite extra. För det första så ligger det nära till hands att man börjar ironisera då man pratar om deras politik eller då någon intervjuar dem. Anledningen till detta är givetvis att deras politik är så löjlig och full av märkligheter att ironiseringsvapnet gärna avfyras. Problemet är att de lärt sig förutse att detta kommer, och framförallt Jimmie Åkesson har nu även lärt in ett motvapen. Han svarar nästan alltid, ”det där är inte seriöst” och kommer då undan utan att behöva svara på sakfrågan. Ibland har jag en känsla av att han vill att vi tar den vägen för då blir debatten väldigt snabbt på hans villkor. Ironin spelar alltså SD rakt i famnen och de kliver ut som vinnare. Ett annat fel som många kritiker/journalister/människor gör är att de inte är tillräckligt pålästa ner på detaljnivå. Om en journalist eller någon annan begår detta misstag så hamnar man i att diskutera en liten detalj och inte sällan så gör då sverigedemokraten gigantiska generaliseringar utifrån denna lilla detalj. Vad som nu måste ske är att samtliga som skall debattera med SD hanterar det ironiska vapnet på ett sparsamt och eftertänksamt sätt. Jag skulle vilja gå så långt som att föreslå att endast professionella komiker bör ägna sig åt detta vapen i mötet med SD då vi andra endast trasslar det för oss. Avseende punkten som rör förkunskaper så bör media verkligen lägga ner tid på grundliga analyser och genomlysningar av data om de vill få till en bra diskussion. Detta är självfallet ännu viktigare för de andra partierna att göra om de inte vill att SD skall fortsätta stjäla väljare från dem. Vidare så måste media ge forskare eller andra som har gedigna kunskaper kring flyktingar, sorg, kris, katastrof, invandring, arbetskraftsinvandring m.m. plats i den offentliga debatten. För övriga 90 % av befolkningen så gäller det att hålla ihop huvudet då det vankas diskussion om exempelvis kultur eller invandring med en SD-anhängare. Risken är annars att känslorna tar över och då kommer samtalsmetodfelen som ett brev på posten.

Då det handlar om människor så innefattar normalbegreppet det som de flest gör och man skulle psykologiskt kunna prata om ett eller flera normal-/normbeteenden. De allra flesta har i långa perioder av sina liv gjort allt som står i sin makt för att befinna sig i de kluster av beteenden som signalerar just det normala. Några har själva aktivt sökt sig bort från det normala och ytterligare några har under längre eller kortare perioder mått dåligt över att de inte kan se sig själva inom klustret. En viktig insikt som vi alla bör bära med oss är att det som är normalt i en kontext, tid eller plats inte nödvändigtvis är normalt under andra omständigheter. Enligt närliggande kartläggningar av svenska folkets sexvanor så är liggarnormen i detta land just nu att vara hetero, att få till det 3,8 gånger i månaden samt att själva liggandet är lokaliserat till en säng. Skulle man vilja kliva utanför normen och göra något så galet som att ha sex med någon av samma kön så blir det i vissas ögon direkt ett problem. Detta är ett större problem på vissa geografiska platser, så det är självfallet enklare att ligga i Lund än vad det är att knulla i Krakow om man önskar samkönat sex. Riktigt kämpigt kan det bli om man vill bli smekt i Saudiarabien eller få stock i Vladivostok av någon med samma kön som en själv. Det sistnämnda kan vara förenat med livsfara då ett större antal icke toleranta individer kan komma att störa sig på vad du väljer att göra eller inte gör i sängen. Jag vill därför uppmana alla normalfördelningsliggare att betänka ovan nästa gång ni skall begå sex. Ha med er att ni slipper få besök av en fundamentalist som har åsikter…

Till slut hamnar vi där, dvs vi oroar och förfasar oss över nymodigheter och/eller vart samhället är på väg. Som 39-åring rör jag mig så sakteliga mot denna hemska fas vilket kommer ge att jag inom kort, med stark ångest i kroppen, börjar peta på döda saker med pinnar. Det tycks som om varje tid har sin företeelse som alla skall oroa sig över. Min farmor som invandrat till Sverige oroade sig först för vad andra svenskar skulle tycka om henne och sedan så oroade hon, och alla andra, sig för rocken och allt som var förknippat med den. Då jag var liten var det de myckna videovåldet, Nunchakus, Commodore 64 samt W.A.S.P. som fullkomligt skulle förgöra ungdomen. Idag är det att ungarna spelar onlinespel, sociala medier samt allt våld i samhället. Vi vet väldigt lite om hur tv-/onlinespelande påverkar oss. Men man får ju ändå säga att 70-talisterna klarade sig bra trots att många likt mig satt timme ut och timme in för att varva Ghost and goblins. Så vitt vi vet har heller ingen drabbats av diagnosen Narcissistisk Facebookstörning ännu. Och vad SD än säger så saknar brottslighetsökningen i Sverige och inom EU-området bäring i kartläggningar från brottsförebyggande rådet eller dess motsvarigheter runt om i Europa. Samtidigt som vi oroar oss för alla dessa ”hittepå-prylar” så missar vi självfallet riktiga problem så som giftig mat, utanförskap, svält och miljöproblem. Vi bör för att komma runt detta släppa den värdelösa magkänslan samt det bedrägliga sunda förnuftet och istället titta på vad kartläggningarna visar. Lika viktigt är att vi utgår från dessa kartläggningar och aktuell forskning då vi försöker hitta bra lösningar på de problem som ändå finns. Vi måste också gemensamt börja identifiera alla framsteg som görs och lära av positiva framgångar (http://www.dn.se/goda-nyheter/varlden-battre-an-vad-du-tror/) Avslutningsvis så vill jag understryka att den fasliga förfasandefasen inte finns och att jag aldrig läst om den i någon forskning, vilket ger att ni lugnt kan luta er tillbaks och sluta oroa er för att där hamna.

Kort om brott
http://www.europaportalen.se/2013/08/antalet-registrerade-brott-minskar-i-eu-lander

Om du vill förstöra din hjärna
http://www.youtube.com/watch?v=pxHl3gr-WMM