Inlärningseffekterna av läxor är långtifrån entydigt positiv och studier pekar åt lite olika håll. Vad man önskar med läxor är generaliseringseffekter av kunskaper samt att barn och ungdomar fördjupar dessa. Det är såklart ett problem att något som är så vedertaget i samhället och bland beslutsfattare inte har bättre stöd i forskningen. Men om vi ändå gör ett antagande om att läxor har en alldeles fantastisk effekt på inlärningen så vill jag ändå höja några varnande fingrar.
 
I år har arbetsmiljölagen återigen korrigeras så att arbetsgivaren tar ett ännu större ansvar för sina medarbetare. Stress och dåligt mående till följd av exempelvis dåliga organisationer samt arbetsbelastning måste hanteras så att de anställda mår bra. En bov är att vi i det moderna digitala samhället fortsätter arbeta efter ”stängning” vilket mejl, intranät och portaler gjort möjligt på ett utmärkt sätt. Vi kan ju konstatera att denna utveckling är av godo inom många organisationer eftersom vi kan jobba lite när vi vill och ta ikapp en förlorad timma ganska lätt. Problemet uppstår dock för alla de personer som inte slutar jobba och som till följd av dessa beteenden jobbar alldeles för mycket. Belastning på dessa personer är hög och många klappar ihop mentalt eller får fysiologiska problem så som dåliga värden, infarkter och stroke.
 
Så vad gör då skolan? Jo, de lär barnen att jobba efter arbetstid och lägger ett ok av stress på deras axlar. Vi lär alltså barnen precis de beteenden som vi inte önskar av dem i framtiden. Precis som med allt annat så lägger vi grunden för vuxna beteenden i unga år och med läxor har vi denna bakvända inlärning inför framtiden. Vidare så lägger samhället en enorm börda i knäet på barnen och vårdnadshavarna som redan är hårt belastade. Det hela blir dels en socioekonomisk fråga och dels en fråga om vilken utbildningsnivå som föräldrarna besitter. Läxorna renderar alltså en utslagning tidigt av vissa elever som inte får hjälp och styrning på hemmaplan.
 
Som förälder kan jag inte heller säga till mina barn att jag önskar att de inte gör sina läxor då det är stigmatiserande för dem och då får de stå med skammen inför läraren. Inte heller vill jag på något sätt skuldbelägga alla lärare som jag tycker gör ett magiskt jobb med våra små. Nej, de jag önskar putta till i sidan är de som fattar beslut avseende utformningen av skolan, dvs Sveriges politiker. Sedan är det ju upp till oss att välja de politiker som baserar sin politik på forskning.
 
Med detta sagt önskar jag följande från utbildningsdepartementet:
·      Beställ en metastudie där någon/några kartlägger inlärningseffekterna med läxor
·      Utred vidare hur läxor påverkar barn och ungdomars arbetsbelastning
·      Fatta sedan beslut avseende långtidseffekter och vilka beteenden samhället önskar att barnen skall ha med sig in i framtiden
 
För min del så anser jag (med visst forskningsstöd i ryggen) att vi skall förlänga skoltiden något och därmed kunna ta bort läxorna. Då kan barnen vara ledig, leka och ha en fritid som de är rädda och värnar om. Ty, så som läxor ser ut idag är det riktigt dålig uppfostran!

Ingen eller i alla fall väldigt få skulle gå till en kvacksalvare om man fått ett cancerbesked. Då det psykiska måendet är i gungning så är det tyvärr en del som fattar detta felbeslut och söker hjälp hos någon utan kompetens och som dessutom använder tveksamma metoder. Ännu värre blir det då en organisation är i gungning och i behov av externt stöd. Då saknas tyvärr ofta kompetensen hos beställarna och de köper det som själaren matar dem med. Detta gäller självfallet inte alla utan vissa är skickliga på att genomskåda vilka som är oseriösa samt vilka metoder som är skräp. Vidare så är det heller inte så lätt för en eller flera beställare att avgöra vilken metodik som är bättre än en annan. Värst tycker jag att det blir då skattepengar går till att bekosta dessa dyra konsulttimmar, ett privat företag får självfallet köpa dåliga tjänster om de så önskar. Sedan måste jag i ärlighetens namn också skriva att det är välidgt få metoder som ger effekter över tid och där återfallen i gamla beteenden är låga. Utfallen av insatser är dessutom ofta baserade på upplevelsen och känslan hos den enskilde snarare än beteendeförändringar och resultat.

Jag är självfallet inte så naiv att jag likställer en cancerdiagnos med de problem som kan uppstå i en organisation. Lika fullt så skall organisatoriska problem inte underskattas då de lätt leder till dåligt mående hos de personer som befolkar organisationen. Arbetsgivarna har ju från och med i år ett utökat ansvar för sina anställda och då bör de anställda också kunna förvänta sig att de konsulter som kopplas in skall tillföra åtgärder som har forskningsstöd. Det är ju också så att arbetsmiljön är central för oss eftersom vi tillbringar väldigt mycket av våra liv inom organisationer. Av den anledningen skall beställarna av dessa tjänster och produkter:
 
1)   ta reda på vilken informell och formell kompetens som säljaren besitter
2)   söka information om metoden som säljaren använder
3)   efter bästa förmåga orientera sig kring vilket forskningsstöd metoden har
4)   efterfråga mätbara effekter av de insatser som genomföras
5)   före få veta vilka förändringar organisationen kan förvänta sig att åtnjuta
 
Det finns självfallet ytterligare saker som kan vara värda att få reda på som omfattning, totalkostnaden, tidsramar m.m. Om beställarna lägger ner tid på detta så kommer de också göra en bättre beställning och därmed tillföra åtgärder som organisationen så väl behöver. I slutändan kommer kvacksalvarna då också att försvinna och istället så kan de redan fungerande metoderna ytterligare utvecklas. En stillsam förhoppning är att detta skulle innebära slutet på kvacksalveri inom organisationer.
 

Albert Bandura visade med sin forskning hur minne, uppmärksamhet och andras beteenden gjorde att vi agerar givet det som sker runt omkring oss. Jag har tidigare skrivit om detta komplicerade förhållande och hur svårt det är att vara en god modell i alla möjliga och omöjliga sammanhang (läs). I gårdagens AB noterade jag hur Banduras modellinlärning blivit politik på allra högsta nivå. Även om AB-s artikel med stor sannolikhet är en tidningsanka och omfattning förmodligen inte är särskilt omfattande så är ett fall ett för mycket. Vad en kan konstatera är att den tydliga signalen är skickad genom att USA-s nästa president agerar modell för hur man som man bör bete sig mot kvinnor. Det spelar nu högst begränsad roll hur de efterföljande instruktionerna ser ut då signalen genom modellen väger tyngre. För om världens mäktigaste man skryter om att hans beteende är att han ”grab them by the pussy” så kommer kreti och pleti att följa efter. Lösningen på detta är att konkurrera ut detta primitiva beteende med bättre samt moderna beteenden som passar 2016 och som signalerar värdighet samt respektfullt bemötande. Vi har sålunda stora möjligheter att vara goda modeller!