Som av en händelse så råkade jag läsa Helena Löfgrens (LÄS) inlägg från 2016 om de nya betygssystemen och slogs direkt då jag läste det av att det här finns några oroväckande problem. Helena gör i sin artikel något som jag själv har råkat göra då jag skall skriva om en företeelse och det är att ta i lite för mycket. Problemet blir då att det huvudsakliga budskapet går förlorat och i detta fall så är det möjligt att det endast skapar oro hos vårdnadshavare och barn.
 
Jag vill verkligen stryka under att Helenas artikel inledningsvis sprider kunskaper kring det nya betygssystemen, vilket såklart är utmärkt. Det är övriga delar som skapar oro trots att vi inte vet hur det förhåller sig med detta då det inte är longitudinellt utvärderat samt satt i relation till tidigare betygssystem. Även om det används ord som ”kan” så skall man vara försiktig då man trummar ut det ena eller andra innan allt är klart. Inlägget som delas flitigt av oroliga vårdnadshavare springer på denna boll genom att dela och kommentera, vilket är olyckligt. Jag ämnar nu i punktform försöka gå igenom hennes inlägga kort och enkelt enligt principen vad vi har stöd för och inte stöd för.
 
1)    Stress påverkar den kognitiva förmågan (stöd)
2)    Det nya betygssystemet stressar mer än de gamla (inte stöd)
3)    Ungdomar har sämre självförtroende till följd av det nya betygssystemet (inte stöd)
4)    Psykisk ohälsa beror på det nya betygssystemet (inte stöd)
5)    Suicid beror på det nya betygssystemet (inte stöd)
6)    Det är ungdomar som jagar A som är primärt drabbade av psykisk ohälsa och suicid (inte stöd)
 
Sedan välkomnar jag som alltid att Helena och andra ger sig in och debatterar!

Då jag tittar ut över vissa insatser som görs inom organisationer, familjer, skolor och på individnivå så slås jag av det bristande vetenskapliga stödet för dessa insatser. Modeller av alla möjliga slag säljs skickligt av konsulter runt om oss. Vidare tycks många modeller anse att det centrala och viktiga är att älta. Att gå på djupet med flummiga strukturer, system och processer blir då det som helt är i fokus. Jag skulle vilja gå så långt att detta på såväl individ- som gruppnivå är ett strukturellt undvikandebeteende som i värsta fall gör problemen ännu mer omfattande. Gång efter annan så möts jag av synpunkter kring att förändring av beteenden där imorgon skall bli bättre än igår är ytligt och ingen riktig åtgärd. Det är sålunda inte lika sexigt med det tydliga och konkreta utan fiskande och ältande i historiken är mycket mer spännande. Jag kan bitvis har förståelse för detta för vem vill inte leka en psykologisk Sherlock Holmes.
 
Men, faktum är att ett fotbollslag, en del av Volvo lastvagnar, en familj i Växjö, en skolklass i Täby och en person med ångest i Umeå behöver tydliga och konkreta verktyg för att jobba framåt. Det intressanta kan jag tycka är att detta på inget sätt är enklare än att älta, tvärtom. Skall man förändra beteenden inom en familj så kräver det att hela familjen agerar och arbetar med sina beteenden vilket såklart kan vara väldigt jobbigt. För att lyckas med detta så måste den som går in med åtgärderna få med sig familjen och sedan ha oerhört konkreta verktyg att arbeta med. På samma sätt så skall någon som jobbar i en skolklass eller en organisation arbeta på beteendenivå och ha högt instruktionsvärde avseende de insatser som presenteras och som sedan gruppen och individerna får arbeta med. Självfallet gäller detta även på individnivå också.
 
Det används vid olika insatser en massa flummiga termer som ofta är dåligt operationaliserade och som helt eller delvis saknar forskningsstöd. Detta är på inget sätt konstigt. Konsulter med olika bakgrund lever gott på alla dessa modeller och paketlösningar som på ett mirakulöst sätt skall hjälpa dig. Istället för att tala om tydliga och mätbara beteenden samt hur dessa skall förändras så pratar man i termer av personlighet, ”det sitter i väggarna”, system, anknytningsmönster, processer, ”låsningar”, bakomliggande strukturer, ”mentala spöken”, osv osv osv. Några av de paketlösningar som också kommuniceras ut görs så innan de är utvärderade vilket ger vi inte vet huruvida de funkar eller om de till och med är direkt kontraproduktiva. En del modeller och insatser är också bara ett hopkok av flera andra modeller och de som slagit ihop dessa har då tagit lite här och där samt sedan satt en namn med tre bokstäver, obs ALLTID tre bokstäver!
 
Spelar detta någon roll då? Ja det gör det! Pengar plöjs ner i utbildningar och kurser som ger licenser och certifieringar som inte betyder något och som är kopplade till någon tjusig modell. Den som sedan går till någon med denna licens tror att det får en modell som har rikt stöd och funkar. Individerna och grupperna försöker sedan använda dessa flummiga modeller för att komma vidare i livet, vilket de såklart inte gör.
 
Det som nu måste göras är att vi på alla håll och kanter måste öka beställarkompetensen. Företag och organisationer skall inte köpa in flummiga kurser och test. Familjer skall inte få flummiga insatser som bygger på skakiga grunder eller hopkok av allt möjligt. Individer skall inte få behandlingsinsatser som saknar stöd. Istället så måste många utbildas så att fler besitter en bättre beställarkompetens. De som har en överblick måste också kommunicera ut vad som faktiskt har stöd. Alla vi som arbetar med teknikerna och insatserna måste mäta våra insatser före, under och efter för att se om de gav någon effekt och vidare vara transparent med resultatet. 
 
Sedan kan vi i sommar sitta på en uteservering med våra nära och kära och älta hur det kommer sig att vi gör som vi gör samt hur det kommer sig att vi upprepar våra dåliga beteenden gång efter annan. För självfallet är det även sexigare att vara flummig då vi talar med våra vänner över ett glas rosé.