Inte sällan så får jag frågan ”är Lydias skola bra?” av vänner och bekanta. Flera multipla frågeställningar väcks då i mitt huvud för jag inte vet hur jag förväntas utvärdera skolan. Lydias trivs och lärarna är engagerade så jag brukar såklart svara ”bra”, men alltid med tillägget ”tror jag”. För mig är det egentligen inte en gåta hur man skall utvärdera skolan däremot så är den stora gåtan vad man vill att skolan skall ägna tid och kraft åt. Vi vet ungefär vad vi mäter men inte vad ”bra” data borde visa. Skall man prata om utbildning så måste man sålunda studera flera olika utfallsmått. Någon form av grundläggande läs- och skrivkunskaper kan nog alla vara överens om är bra men därefter så känns allt mer oklart. Frågan borde kanske vara omvänd vilka produkter är det vi önskar att utbildningsfabriken skall spotta ut. Önskar vi att rabblakunskaper i likhet med kungalängder så bör frågan väckas vad man har för nytta av detta 2014 då allt snabbt går att googla fram. Någon drar direkt fram men redan Linne sa något i stil med om man inte känner tingens namn så är kunskapen värdelös (ni kan ju googla själva om ni vill veta mer exakt vad han sa). Men det var på 1700-talet då man åkte droska till Uppsala där den samlade kunskapen i Sverige fanns. Ibland hör man snack om att vi måste kunna konkurrera på den globala marknaden. Frågan uppstår då återigen vilka kunskaper har varit viktiga för Nobel, Alfa Laval, IKEA, HM samt nyckelpersoner inom det svenska musikundret. Om skolan skall alstra beteenden som ovan företag och personer har haft nytta av så kanske tid skall läggas på och innovationsövningar, kreativitet, presentationsteknik, kommunikationsteknik, start eget m.m. Samtliga av ovan problem anser jag såklart även finns inom mitt eget arbete vid universitetet, dvs vilka produkter skall vi spotta ut. En sak känns i alla fall som helt nödvändig 2014 och det är att man tidigt utbildar barn i kritiskt tänkande och källkritik så att de inte växer upp och bara pratar om ”hemma på våran gata i stan”. I dagens enorma brus så måste alla människor kunna sila och utvärdera den information som de matas med dygnets alla vakna timmar. Så tills vidare så bör vi säga ”Fuck Pisa-utredningen” som bara tenderar att låsa ramarna för våra diskussioner.

Inom inlärningspsykologin så pratar man ofta om relationen mellan instruktion och modell.  Denna relation är komplicerad inte minst då det kommer till exempelvis. barnuppfostran. Nästa alla föräldrar har någon gång skrikit åt sina barn att de skall sluta skrika, vilket såklart blir sjukt märkligt för barnet. Några som verkligen får brottas med denna relation i sin profession är politiker som gärna vill trumma in hur medborgare skall bete sig och som därmed måste föregå med gott exempel. Det är självfallet fullkomligt omöjligt att bli politiker och att inte ha med sig lite skit i olika hörn från det civila livet. I händelse av att jag ämnade skola om och bli politiker så skulle jag till TT få börja med att skicka en lista lika lång som tomtens totala julklappslista med förklaringar av mina tidigare ageranden. Vad jag försöker säga är att vi varken kan eller ska förvänta oss att politiker skiljer sig särskilt mycket från oss andra, vilket jag anser vara bra. En annan dimension uppstår dock då politikerna är aktiva och befinner sig mitt i orkanens öga, då bör de gå fram med ökad försiktighet och väga sina beteenden på en finkalibrerad våg. Ta exempelvis Cecilias TV-licens, Håkans bostäder eller nu senast Åsas båtfärg. Samtliga av dessa politiker har hamnat i blåsväder efter att ha agerat klantigt under sin tid som politiker eller strax innan. Jag kan ju tycka att det är skitsaker, men också ha en förståelse för att gemene hen stör sig på detta då det går emot vad politikerna säger sig företräda. Man skulle kunna säga att modell och instruktion inte harmonierar vilket får till konsekvens att instruktionerna tappar i styrka. Frågan är sedan vart vi är på väg när olika politiska företrädare kommer undan med olika beteenden som inte ens kan bedömas med samma mätverktyg. För hur man än vrider och vänder på det hela så är det stor skillnad på att inte betala TV-lincens och att gå loss med järnrör eller att kränka någon i ett nätforum. Det hela resulterar i att våra journalister verkligen får jobba för pengarna då de skall bedöma beteenden som inte ens är på samma nivå och försöka belysa dessa utan att framstå som allt för enögda. Vi andra får helt enkelt göra våra egna analyser och förhålla oss till eventuella glapp mellan modeller och instruktioner.

Min bild av den debatt och de diskussioner som förts de senast åren är att vissa yrkeskategorier får stora skopor med skit. Jag tycker allt som oftast att man sparkar mot en hel grupp då någon eller några beter sig illa. Vi har här en klassisk form av generalisering samma fenom som förekommer vid exempelvis rasism. Om exempelvis en polis går över alla rimliga gränser för hur hen bör agera så anser många att det är fel på alla poliser. Möjligen så har poliskåren vissa strukturella problem, men vilken organisation har inte det? Jag inser självfallet att det blir extra olyckligt om en samhällsbärande organisation har denna typ av problem. Man bör dock beakta att poliser jobbar i miljöer som utsätter individer för enorma stressorer. Vidare så är många inte sena att hoppa på domare, åklagare, nämndemän och domstolar då en dom fallit och de flestas uppfattning inte stämmer med domen. Många som skriver om målen och domarna har inte läst domen och självfallet inte varit med i rättssalen eller för den delen tagit del av utredningen. Jag är av den fulla övertygelsen att de som utreder och dömer försöker göra detta efter bästa förmåga samt följa angivna lagar och förordningar. Om sedan domen inte blev så som vi hade önskat eller tänkt så beror det oftast på hur lagen är skriven. Är vi inte är nöjda får vi i demokratisk anda rösta fram politiker som drar lagtexten åt det håll vi önskar. Det är på alla sätt nödvändigt att vi har en fungerande rättsstat i vårt demokratiska samhälle och att bedriva häxjakt på dess företrädare bidrar inte positivt utan skapar bara en ”vi-och-dom-känsla”. Får dessa personer och organisationer arbetsro så kan de gemensamt och internt se till att de som inte sköter sig får lämpliga tillrättavisningar. Får de även höra då de gör rätt så ökar mängden positiva beteenden. Ytterligare en komponent är olika former av utbildningsinsatser och då inte minst de som rör det mänskliga psyket. Avslutningsvis så kan det inte nog påpekas att samtliga av rättsstatens företrädare arbetar med medborgarservice och att de i och med detta faktum är satta att hjälpa. Vi andra måste inse att vi ibland måste hjälpa den som är satt att hjälpa.

Under flera veckor så har jag av mina vänner, nära och kära blivit bombarderad med överraskningar och gåvor. Det kulminerade på min födelsedag då jag via social medier överöstes av lovord, hyllningar och gratulationer samt i riktiga livet blev hyllad på så många sätt. Jag hoppas ni förstår att detta påverkar mig neurologiskt väldigt kraftigt och att mitt belöningssystem nu bara vill ha mer och mer. Jag har blivit knarkare av gåvor och hyllningar på ett inte helt charmerade sätt. Till saken hör att jag redan missbrukar uppmärksamhet genom mitt jobb så den 40-åring som nu skriver detta har ett verkligen skadat psyke. Som den missbrukare jag är så tycker jag trots det jag skriver ovan att mitt missbruk såklart är härligt och jag vill därför tacka för knarket!

Allt sedan hösten 1998, då jag läste klinisk sexologi och fördjupade mig i ämnet porr, har jag försökt lansera ett sätt att analyser just nämnda ämne. Jag tänker mig en trestegsraket där varje del bör analyseras separat. Den första delen är produktionen av det pornografiska materialet, dvs hur ser det ut för skådespelarna samt de som arbetar med inom industrin. Nästa del är den färdiga produkten, dvs hur bilderna/filmerna klipps, paketeras, marknadsförs och helt enkelt ser ut. Den sista delen är konsumtionen och konsumenten. Då vi analyserar porr enligt ovan så skall vi vara försiktiga då vi drar slutsatser om en del baserad på en annan. Detta betyder självfallet inte att de separata analyserna inte kan flätas samman samt att man kan titta på om a påverkar b osv. Men vi kan exempelvis alltså inte nödvändigtvis säga så mycket om produktionen bara för att vi analyserar produkten. Samband kan finnas men då måste vi noga studera dessa och inte dra förhastade slutsatser. Vi skulle aldrig tänka att 100 personer dör i valfri våldsfilm som snurrar på tv valfri kväll, så korkade är vi inte. Vi inser att detta är tricks, stunts, klippning och paketering. Vi skulle heller inte uttala oss om de stunthen som är med och deras villor baserat på vem som tittar på filmen. Men om någon ser ut eller agerar på ett sätt i en porrfilm så drar många direkt slutsatsen att det måste ha varit fruktansvärda förhållanden under inspelningen (vilket det möjligen var eller möjligen inte var). Om vi började göra bra analyser så skulle vi kunna genomlysa branschen och då kanske komma fram till att det är en bransch som genomsyras av dålig arbetsvilkor eller så skulle de kunna visa att det finns en stor spridning. Våra analyser kan kanske även visa att vi skuldbelägger konsumenter utan grund, vem vet vad vi kommer fram till. Analyserna skulle alltså kunna visa på massor av spännande och viktiga saker värda att diskutera. Så nästa gång som du i något sammanhang skall diskutera och/eller analysera porr så har du nu en bra och fungerande analysmodell.

Jag har precis som många andra svårt att förhålla mig till vissa företeelser i samhället utan att bli upprörd, det har om inte annat tidigare inlägg visat. Den senaste tidens händelse har gjort mig fullkomligt övertygad om att det på inget sätt finns någon objektiv sanning som kan beskrivas lika av samtliga inblandade. Detta gäller såväl inom världspolitiken och rikspolitiken så som på lokal nivå nära mig själv. Samtliga inblandade besmittar företeelser och beteenden med sina egna känslor. Historierevisionism verkar också bli en produkt av detta och inom kort så brottas man med hur man ser på enstaka fraser eller dokument som har funnits/sagts alternativ inte har funnits eller sagts. Som betraktare så blir det spännande att följa detta samt försöka se någon objektivet någonstans. Ju närmre man befinner sig händelsen ju svårare blir det även för en själv eftersom man då blir emotionellt engagerad. Riktigt turbulent blir det då läger bildas och olika beskrivningar vinner mark på den ena eller andra sidan. Gruppsykologiskt så är detta helt i linje med forskningen som ju gång efter annan visat på hur skönt det är för en grupp att få definiera sig genom avstånd från andra.
      Man kan å andra sidan fråga sig vad som skulle hända om vi inte länkade känslor till våra beslut eller våra omvärldsanalyser. Vi skulle förmodligen bli mer sakliga och mindre störda, men vi skulle självfallet även bli sjukt ointressanta. Så det bästa för alla är nog kanske att vi låter känslor störa det vi tänker göra!