Det som nu händer inom svenska akademien är på inget sätt konstigt och oväntat givet psykologiska mekanismer. En organisation som har en struktur likt akademiens kommer förr eller senare att braka under sitt eget tryck. På nästan alla nivåer så var detta predicerabart och anledningen till att det inte spårat ur för länge sedan är den tystnadskultur som akademien fått hjälp med via förgreningar i samhället olika skick. Alla de enskilda journalister samt mediahus som trots allt har försökt sig på granskning skall självfallet ha all heder av detta. Det finns såklart en anledning till att vi idag aldrig skulle ge en organisation de förlegade ramar som akademien har. Men dessa kunskaper hade inte Gustav III och folk i hans närhet, så de får ses som ursäktade.
 
Det som hänt är att prominenta personer under århundranden har arbetat upp ett fantastiskt varumärke med en strålande betingning. Associationen till detta varumärke ger dig inflytande samt stärker ditt personliga varumärke vilket blir ett psykologiskt gift. Problemet är att ingen kan hantera det psykologiska giftet och du hamnar väldigt snart i en form av kulturell diktatur. Giftet är berusande och löften om livslång tillgång sätter rimliga ramar ur spel. Vidare så har organisationen skapat normer avseende vissa beteenden och dessa får ingen rucka på. Psykologiska likheter med andra diktaturer låter sig lätt göras utan större ansträngning.
 
Hur giftet påverkar kan lätt förklaras med olika delar inom psykologin så som socialpsykologin, behaviorismen, gruppsykologin samt angränsning till vissa kliniska diagnoser. Personerna inom akademien eller de i dess närhet är oerhört förstärkta i sina beteenden och de som inte håller måttet eller har för aparta beteenden bestraffas hårt. Grupptänkande och kotterier samt egna kognitiva förklaringsmodeller för att försvara vansinnigheter kommer som ett brev på posten.
 
Alla varumärken och personer har en önskan om en viss betingning kring sig. Den betingning som akademien tidigare haft har nu rubbats ordentligt och ännu värre är de för de enskilda ledamöterna. Betingningen kring tex Horace Engdahl just nu är ju på botten och han borde lyssna till kapten Hallgren som sa ”står du i skiten så stå still!”. Allt sammantaget så måste det nu till radikala organisatoriska förändringar och då inte att en handfull av de aderton sitter i en ring på golvet och rullar en boll mellan sig eller att de läser ”Omgiven av idioter”. Nya beteenden måste också bli förstärkta vilket förmodligen också kommer ge att vissa ej längre är lämpade för uppdraget. Lyckas organisationen med detta så har det snart arbetat bort den kulturella diktaturen. 

Det är möjligen meningslöst att ytterligare en person ger sig på den där målarboken för vuxna, men den symboliserar något mycket viktigt som jag tidigare har vidrört (LÄS). Vid en första anblick så kan någon säga att det är ju lite kul att leka med färgerna under en middag hemma med vänner. Men ganska snart sätter sig denna lek och helt plötsligt så pratar folk på jobbet om att någon är blå och att någon annan är gul. Återigen kan man fråga sig om detta verkligen är så farligt. Och nej det är det inte om man gör det som ett skämt, för det är precis vad detta skall behandlas som, nämligen ett skämt eller kanske ett sällskapsspel om ni så vill. Precis som den oäkta släktningen testet Myers Briggs så är detta inget som skall användas vid organisationsförändring eller i utvecklingen av människor inom en organisation och absolut inte vid ohälsa eller dåligt mående. Det finns inget som helst stöd för denna modell och en köpare av utvecklingsprodukter skall få en väl beprövad produkt där man har mätt och kontrollerat effekterna. Köparen har också rätt att få ärliga svar kring just vilket forskningsstöd en produkt har.
 
I ljuset av den ohälsa och höga stress som präglar många personers arbetsliv så skulle jag vilja gå så långt att säga att detta är oetiskt. Det kanske inte är att jämföra med kristaller för att bota cancer eller handpåläggning för att lindra ångest. Men kvacksalveri inom området organisationsutveckling påverkar människors liv långt mycket mer än vad många kanske förstår. Det används runt om i vårt avlånga land en rad mycket tveksamma modeller som säger sig hjälpa vilket ger att den enskilde samt organisationen sätter stora förhoppningar till dessa. Man hoppas må och fungera bättre på både individ och gruppnivå. Inte nog med det så omsätter målarboken och många andra oseriösa modeller enorma pengar och det är såklart det som ger att detta är något som snarare växer än minskar.
 
Avslutningsvis så kan man fundera kring varför modeller som har forskningsstöd inte får lika stort genomslag. Sanningen är att riktiga modeller för att utveckla och förändra beteenden inte är lika lekfulla och sexiga. De kan dessutom vara jobbiga, kräver motivation och att man jobbar långsiktigt. Ett beteende förändras inte under timmar eller dagar och knappt ens under veckor utan under månader och år. Vidare så kräver modellerna hög kompetens hos den som erbjuder dem. Dessa personer måste vara välutbildade inom psykologi och inte minst inom det stora området arbets- och organisationspsykologi. Så nästa gång någon vill leka med målarboken så gör gärna det om ni vill men inte om ni önskar förbättra arbetsmiljön, utveckla en medarbetare, förbättra organisationen eller leda en chef i rätt riktning.